Min vän Anki

Sitter & tänker på min vän Anki. Goare vän får man leta efter likaså större djurvän! (förutom om det gäller råttor har både hört & sett hur hon behandlar dem... :o)

Anki har nyss tagit ett tungt beslut, hon har låtit sin bäste-vän tölta vidare, men hon har kämpat länge.
Men vi äger inga trollspön som kan läka trasiga ben, ta bort eksem och bronkit, bara kärlek att ge och göra det bästa för våra vänner & det har Anki gjort länge, med råge...

Att höra hennes röst i telefonen idag; "Annika jag har ingen häst något mer" fick nästan mitt hjärta att brista... När mina vänner lider, lider jag, när jag inte kan göra något för att lindra, lider jag ännu mer...

Vi grät & sa till varandra idag att vi båda är så glada över att ha varandra, vi kan prata om allt, skratta & gråta tillsammans. Vi förstår varandra.

Det var jobbigt att gå iväg på middag i kväll (med Marcus Hellner..) & veta hur ledsen Anki är.
Vi pratade på dagen om vad som behövdes skickas in, passet gick att få i retur, papper måste man spara på... Minnen av de som kom & de som gick.

Vi har pratat tidigare om hur det var när jag begravde Titan & Saxi, mina önskemål om stängda ögon, det var jätteviktigt, inga öppna ögon som det kommer jord i! Anki hade gett liknade instruktioner, samt vilket håll huvudet skulle ligga åt i graven, då kom jag på att så hade jag också tänkt. Allt ska bli rätt, det är viktigt.
Hon berättade om hur förmanade hon varit då de körde iväg med Bassi i transporten till viloplatsen.  Akta de nygrävda dikena & kör si & så kör försiktigt.
Självklart, sa jag till Anki, du är ju rädd om lasten, det spelar ingen roll vilken färd den vän gör, det ska vara så säkert som möjligt.

Varför har man dåligt samvete?
Jag vet att både jag & Anki är sådana som hade mått uruselt om vi låtit det går så långt med våra djur att de uppenbarligen led, men varför måste man leka Gud & bestämma vem som får leva & vem som måste dö?
Jo, därför att vi som djurägare kan göra ett val, att inte låta djuret plågas. Tänk om människor hade samma val?

Vårat samtal idag avslutadehon med; "Annika, sätt nu trosorna rätt väg när du ska gå på så fin middag"
Det är min vän Anki det!

Det mullrar över himmelen, det dånar & smäller, det är två vackra svarta hästar som leker på de evigt gröna ängarna, där inga smärtor mer finns, där de är fria som vinden...

"Do not stand at my grave and weep,

I am not there; I do not sleep.

I am a thousand winds that blow,

I am the diamond glints on snow,

I am the sun on ripened grain,

I am the gentle autumn rain.

When you awaken in the morning’s hush

I am the swift uplifting rush

Of quiet birds in circling flight.

I am the soft starlight at night.

Do not stand at my grave and cry,

I am not there; I did not die."

Tänder ett ljus i kväll, men inte för de vi förlorat, utanför vi som lever kvar...

Det mullrar över himmelen, det dånar & smäller, det är två vackra svarta hästar som leker på de evigt gröna ängarna, där inga smärtor mer finns, där de är fria som vinden... De sänder en tanke till oss som blev kvar & önskar de kunde lindra vår smärta. Det dånar lite till, det kommer några stora röda i galopp över himlen, de gnäggar; Kom igen grabbar, här finns mat i massor & ingen personal som vaktar över oss, nu måste vi vakta över dem, men först grabbar så ska vi käka!

/Annika