Jag - en djurplågare!

Jag blir galen på dessa diskussioner om täckets vara eller inte vara, kraftfoder eller inte kraftfoder, barfota eller skodd, klippt eller inte, lösdrift eller installad osv osv.

Väldigt sällan tas aspekter så som individer och förutsättningar upp i dessa diskussioner. De som inte följer med strömmen är omoderna, idioter eller i värsta fall djurplågare.

Den senaste diskussionen om täcke på eller av och att man kan släppa ut sin svettiga häst i – 25 grader och den mår bra, tror jag inte ett skit på! Inte min häst i alla fall! De finns de som badar i isvakar efter en bastu eller rullar sig i snön och tycker det är så uppfriskade och skönt. Hade jag gjort något sådant hade varenda led i min kropp skrikit av värk, om jag nu inte dött av en hjärtinfarkt av chocken när kylan når min redan frusna kropp. Jag fryser nästan hela vintern och långkalsongerna åker på så fort det närmar sig minusgrader, somnar på två värmedynor och ibland även en elektriskvärmefilt ovanpå, detta om det är kallare än 23 grader i sovrummet… Du använder aldrig långkalsonger, du kan inte sova om det är varmare än 18 grader i sovrummet och helst ska fönstret också vara öppet. Vi är olika du och jag, så är det även med hästarna, ja med alla djur.

Har sett en hel del hästar med ryggproblem för att de står och spänner sig då de blir kalla om länden, även långhårigt raggiga islandshästar. Magra/tunna hästar som inte går upp i vikt för att all deras energi går åt till att resa sin päls och hålla kylan borta. Överviktiga hästar som man ger lite extra hö till när det är kallt i stället för att lägga på ett täcke. Ja här kommer följdproblemen ett efter annat.

Utevistelse då. Vi har den filosofin i vårat stall att hästarna ska gå ute så mycket som möjligt (en bruksnordis och två islandshästar som alla går i varsin egen hage) är det ner mot – 30 på morgonen kan de få komma ut lite senare, de får en tuss hö att knapra på inne på morgonen och släpps sedan ut, MED täcken…

Vad säger djurskyddslagen: Du ska bara använda täcke när det verkligen behövs, ja det var ju en tydlig förklaring…

Rätt förutsättningar är A och O! Grovfodret skall vara av god kvalité och med bra värden och mineralsammansättning, är hästen lättfödd, välmusklad och har rätt förutsättningar så behöver man inte ge kraftfoder eller mineral/vitamintillskott.


Stora hagar med kompisar, en bra flock så absolut ska man ha hästar tillsammans. Har man bara tillgång till mindre rasthagar där den ranglåga hästen kan stå längst bort i ett hörn och trycka och ändå trycker bossen att den är för nära, det blir bit och sparkskador och i värsta fall benbrott. Eller hästar som har olika behov av mat. Inte så klokt att ha en mager och en överviktig häst tillsammans, eller som i vårat fall, en bruksnordis som äter 11kg hö per dag med en islänning som äter hälften… Ha inte de hästarna tillsammans, se däremot till att de har socialkontakt, får sitt matbehov täckt , se dem som individer. Samma gäller för lösdrift eller utevistelse dygnet runt.


Om din häst är ute mer än 16 timmar per dygn under den kalla årstiden ska den ha tillgång till ligghall eller annan byggnad som ger hästen skydd mot väder och vind. Hästen ska också ha tillgång till en torr och ren liggplats. En ligghall för hästar bör normalt bestå av tre väggar och ett tak. Den öppna långsidan bör i normalfallet ha söderläge. Dessutom ska ligghallen vara så stor att alla individer ryms att komma in så ingen hamnar utanför och inte får komma in för de ranghögre hästarna. Ja det är ju inte bara en sak att tänka på.

I en drömvärd har man både stora kuperade hagar, harmoniska flockar, ett varmt stall vid behov och tillgång till både ridbana och ridhus så man kan välja efter väder…

Galsi är frusen av sig, han är halvklippt, går ensam i en liten rasthage och har täcke på sig när det är minusgrader. Han har skor på hovarna, kommer in i sin box till natten, får både kraftfoder och tillskott… Ja ni hör ju själva, jag har just erkänt, jag ÄR en djurplågare!

Börja om från början - gör om, gör rätt

Vi har ju haft en ganska lång & kämpig period med Galsi. Det har gått framåt & det har gått bakåt, vi har lärt av misstag och försökt att inte göra om dem igen :-)

Förra hösten gick han kanonbra & tölten var underbar, han hade tempon och det var såååå roligt att tölta. Vips var det inflammation i bakknäna igen och vi backade flera steg.

Nu har vi tagit det lugnt, korta ridpass, skritt, skritt, skritt. Detta varvat med promenader. Då har vi inte bara gått rakt fram med en häst hängandes i grimmskaftet, utan i uppförsbackar, sakta, sakta med lågt huvud och backat upp för svaga sluttningar, mycket i skogen under sommar och höst. Bensprattel från marken.

Det ger inget att bara sitta och åka skritt utan man måste rida skritt. Tempoväxlingar, öppna, sluta, skänkelvikningar, "bensprattel" som min tränare Camilla brukar säga.
Skritt kanske inte är så roligt, men det är faktiskt den viktigaste gångarten. Kan du inte utföra något i skritt så kommer du definitivt inte kunna utföra det i någon annan gångart heller.
På vilket sätt är då skritten så viktig?
Den går sakta, här hinner man med att känna och se vad som händer. Hur placerar hästen sin kropp?
Skritten skall bölja genom hela kroppen och genom att rida skritt i olika tempon så bygger man upp både styrka och kondition.

Traven har vi jobbat med korta sekvenser i början, samma här, böja, flytta, olika tempon. Traven ger bra träning för ryggen och en riktigt bra trav är stretchande för hela kroppen. Mycket böjning, släppa bogarna lösa och på halvlånga tyglar eller med helt lös yttertygel.
Det viktigaste har varit att Galsi hittat sin egen form och balans. Att trava och känna den känslan att det känns som om han ska sakta av men han fortsätter att trava, då vet jag att han har bärighet och sväv i steget.
Avslutar ridpassen på banan med att trava lång och låg. Ställer mig upp i lätt sist, ger hellånga tyglar och får ibland visa vägen, framåt, neråt och eftersträvar nästan att mulen skall ta i marken, då vet jag att han stretchar genom hela kroppen.

Galoppen, här jobbar vi bärighet och styrka i bakdelen.

Har fokuserat på att göra något vettigt av galoppen. Mest bara fattningar och nedtagningar i början.

Har jag galopperat en längre sträcka så har vi flyttat från sida till sida för att inte bara fräsa rakt fram, det ger ingenting förutom en häst som vill springa mer och blir lite svettigare. Visst drar vi en busgalopp emellanåt, gasar på lite och bara har kul, men det tillhör inte uppbyggnadsarbetet. :-)

Så fort jag känner att jag tappar kvalitén i galoppen saktar vi av och gör om. Femgångare som han är så har galoppen en tendens att bli lite flack. 

Jag har en löjlig skräck att galoppera på volt och då helst i vänster varv (hans sämsta galopp), tror vi ska tippa omkull eller rida in i en vägg eller staket... Tokiga tankar, men de finns där.

När vi hade "fredagsmys" som vi kallar det och är ett gäng som går till ridhuset på fredagskväll och leker lite, så fick jag sådana underbara galoppfattningar i båda galopperna så jag tog ett djuptandetag och styrde in i vänstervolten och red TVÅ VARV i bärig galopp och jag andades hela tiden!!!!

Jag fick ta fattningarna från tölt först, inget annat funkade. Nu tränar vi dem från alla gångarter och även från halt & det går såååå bra! Har även suttit på hellång tygel och fått jättefina fattningar.

Det var så roligt när jag red för Camilla igår och hon sa att nu galopperar han verkligen med hela kroppen och inte bara med frambenen :-)

Vi har ridit väldigt mycket barbacka och jisses så bra balans jag fått :-)

Jessi har ju alltid tyckt mer om att rida utan sadel än med, hon till och med hoppar honom barbacka :-) Att skutta över hinder är också en bra övning, men det överlåter jag till Jessi, minst ett ben i backen vid ridning är min melodi :-)

Tölten då. Ja den låter vi komma sakta men säkert. Tar det lugnt och den har blivit så mycket bättre!

Folk som aldrig töltat förr har haft jättesvårt att hålla honom i tölt, han kastar sig gärna ner i trav. Här har han imponerat på mig de två senaste dagarna. Först så kastbytte jag & Britta (westernryttare) och han bara tickade på i tölt med henne, hon red till och med enhandsfattning och han bara töltade på.

Igår slängde jag upp ridfröken Camilla på honom och de töltade på som de aldrig gjort annat. Det roliga var när Camilla utbrast: "Jag kan tölta OCH svänga" :-) 

För ett par månader sedan så sa Camilla till mig: -"Annika, nu är det dags att du börjar rida den häst du har och inte den du är rädd att få"

Mycket kloka ord och igår fick jag frågan när jag kom in i ridhuset vilken häst jag rider, -Den jag har nu, svarade jag. Det kunde Camilla bekräfta. Så nu hoppas jag att vi har gjort rätt när vi gjorde om!

Matar vi ihjäl våra djur i all välmening?

Ibland funderar man hur vissa djurägare tänker, eller tänker de överhuvudtaget alls?

Idag verkar fetma vara ett större problem än svält hos djuren. Man ser så många djur som far riktigt, riktigt illa på grund av sin övervikt och djurägarna verkar inte förstå att de praktiskt taget håller på att mata ihjäl sina djur, av ren välmening!

Djur kan dö av fetma och de kan utveckla en massa sjukdomar på grund av övervikt. Organ, senor, leder ja allt i kroppen får en högre belastning på grund av övervikt.

Statistik tyder på att ca 20 % av alla hundar och katter i Sverige är överviktiga!!!
De sjukdomar djur kan få på grund av fetma är de samma som hos oss, hjärtproblem, ledproblem, cirkulationsrubbningar, sämre immunförsvar, leversjukdomar och diabetes.
Övervikt kan även orsakas av fysiska fel hos individen och brottas man med övervikt hos ett djur är det viktigt att man i god tid söker hjälp hos veterinär för att undersöka om det är något fysiskt som gör att djuret går upp/ner i vikt, dricker mer/mindre än vanligt.
Ibland väntar djurägare på tok för länge med att uppsöka professionell hjälp, man gör som strutsen och stoppar huvudet i sanden och hoppas problemet skall lösa sig själv, det gör det väldigt, väldigt sällan...

Min första katt Tiger blev för tjock och hans hjärta hade inte nog stor plats i bröstkorgen att jobba, på grund av detta fick han vätska i lungorna och till slut så fick han somna in på grund av detta. Detta kommer jag aldrig låta ske igen, det var en dyrköpt läxa...

Varför överutfodrar vi då våra djur?
Kanske för att man ser mer bilder och hör talas om mer djur som dör av svält än de som dör av fetma? Men vilken bild är egentligen värst?

Djuren kan inte själv välja vad de ska äta utan det ligger helt i våra händer.
Vad du skall göra som djurägare är att se till att djuret har ett foder anpassat till djurslag, ålder, storlek och form. Se upp för socker i innehållet. Man kan bli skrämd när man läser innehållsförteckningar och ser hur mycket socker och annat onödigt man blandat i för att det ska vara attraktivt och välsmakande...
Det är viktigt att man har ett väl anpassat foder till individen, inte kattungemat till en vuxen katt eller vuxenfoder till en valp, sådant kan också få förödande konsekvenser. Man fodrar ju inte en häst med hamsterpellets...

Motion är en annan viktig del i det hela, kan man inte på grund av en eller annan orsak inte motionera sitt djur som man brukar så kan man inte heller utfodra den som man brukar.
Orsaken till fetma hos exempelvis hundar är till 90% att hunden får i sig för mycket kalorier i förhållande till hur mycket den förbrukar.
Jakthundar till exempel behöver mer energi under jakten för att inte falla ur totalt i hull, hästens foder bör också ses över vid hårdare respektive lättare träning, ibland räcker det med ett bra grovfoder för att få en bra balans. Egentligen en enkel ekvation för alla djur (och människor) är att hålla ett energi intag som stämmer överens med energibehovet.
Jag hoppas att vi väldigt snart ser en vändande trend och att djurägare blir medvetna om att övervikt är lika illa som svält...

Behövs jourhavande veterinär?

Idag finns det många privata veterinärkliniker och det är bra, konkurrens främjar utvecklingen. Men de privata har sällan jour, men det är Distriktsveterinärerna obligerade att ha: "Distriktsveterinärerna finns tillgängliga för akuta sjukdomar dygnet runt, året om"  Vad händer då om Distriktsveterinärerna blir utkonkurrerade? Vem har jour då? Vem ringer man?

Det är ju oftast "jourtid" man upptäcker en skada, efter jobbet. Finns då ingen att ringa ligger man ganska risigt till.
Vi har en del privata veterinärer som kommer upp, är själv med och arrangerar Anna Semréns besök. Dorina remitterar en hel del hästar till Anna eftersom hon vet att hon dels har gedigen utbildning på tänder, samt att hon även är kiropraktor.
Men det som kan göras av Distriktsveterinärerna då, varför anlitar man inte dem för vanliga munhåleinspektioner, vaccinationer, ultraljud, hälsokontroller etc.?
Genom att anlita DV för dessa saker så uppvisar man för Jordbruksverket (de som bestämmer) att det finns ett bra kundunderlag på häst här uppe. Genom detta så godkänner de fler utbildningar och inköp av utrustning på hästsidan.
Det är lite som om man startar en butik, först måste man fylla den med saker innan man kan ha någon försäljning, fast lite tvärtom :-)
Finns det inte nog stort kundunderlag finns risken att stationer stängs, det har hänt och i de områdena är det inte kul att få en sjuk eller skadad häst...

Det är svårt att få veterinärer att komma upp och jobba i Norrbotten, så de vi har ska vi vara rädda om. En Distriktsveterinär är lite som en allmänläkare, de ska kunna lite om mycket. Nu har vi den turen att Dorina kan mycket om mycket :-)

Upptagningsområdet för norra Norrland, som vi tillhör, har en areal på nästan 65 000 kvadratkilometer som idag täcks upp av tre stationer och en filial.

Summa summarum; För att ha en veterinär att kunna ringa till och få hjälp efter "kontorstid" använd DV så mycket ni bara kan, jag tror knappast de inresta, långväga veterinärerna kommer att kasta sig i bilen en kväll när man ringer och har en sjuk eller skadad häst ;-)