Tävlingspremiär

Hittade denna text som jag skrivit för Bifrostbladet 2003 när jag hade debuterat på Istölten i Jukkasjärvi med Glaedir.

Tävlings premiär

Så var det då dags för mig att göra min tävlingspremiär.

Efter att ha jobbat med på de tävlingar som vi hitintills ordnat, tyckte jag att det var dags att se en tävling från sadeln för en gångs skull. Att sedan min dotter Jessica även skulle göra premiär så jag även fick agera hispig mamma gjorde inte saken sämre J

Tävlingen var Bifrosts istölt utanför Icehotel i Jukkasjärvi & hästen som skulle få äran att bära mig runt var Glaedir. Skjóna var redan upptagen av Anna-Karin & Jessica, så jag tänkte satsa på ett säkert kort & starta Glaedir i töltheatet för seniorer.

Min egen nervositet höll sig i schack i och med att Jessica skulle tävla. Så nu kunde jag vara nervös för att hon inte skulle orka hålla Skjóna & man skulle se dem susa iväg över isen jagade av såväl hundspann & skotrar som Japaner på sparkar. Att det även fanns en stor isvak i närheten där man kan bada naken (jag såg dem minsann) lade ju bara en extra krydda till min fantasi.

Tävlingsdagen kom & jag väntade så på min nervositet. Vi åkte upp till Kiruna & lastade av hästar för veterinär besiktning. Givetvis så hade det snöat under natten så isen var täckt av ett snölager vilket gjorde den väldigt hal. Snabbt var en traktor på plats & banan plogades. Ingen nervositet ännu.

Först skulle defileringen ridas med alla ekipage. Jag & Anna-Karin red själva Glaedir & Skjóna, skena runt med barnen kunde de göra under deras töltheat som kom direkt efter.

Det var ett 40-tal ekipage som töltade runt med Matti & Kátinna i täten som fanbärare & det kändes väldigt högtidligt & fint. Jag & Glaedir red på som om vi redan red ärevarvet efter vinsten i tölten…

Sen var det barnens tur, snabbt blev det hästbyte & barnen töltade in på isen, nu var nerverna på helspänn & jag vågade knapp titta. Jessica red på säkerhet & höll sig i baken på Glaedir (som INTE hade bråttom) Även i varvbytet var hon kvar bakom Glaedir.

Massor av peppning när de kom ut & ord som om att man ska inte räkna med att komma till final på sin första tävling hasplade jag ur mig till henne.

Finalekipagen ropades upp & det var verkligen lång näsa mamma, Jessica & Skjóna gick till final.

Så var det min & Glaedirs tur att beträda isen, ingen nervositet ännu, men en otrolig hunger efter hamburgarna som grillade bredvid banan.

Vi kom så in töltandes på banan & skulle minsann visa vad vi gick för.

Och gå kan väl nästan det tempo som vi höll kallas för.

Efter ett tag blev jag omriden av ekipage, efter ekipage Jag försökte öka tempot lite, med resultat att Glaedir tyckte att ska det gå fortare så skulle han byta gångart till galopp, för det är lättare än att öka tölten. Jag tog ner honom i tölt igen & blev varvad av flera ekipage, Anna-Karin susade förbi på Skjóna & frågade hur det gick & jag tror hon han höra mitt –Bra, innan hon töltade vidare.

Ann-Helen & Iggan (som annars alltid blir varvade på tävling) kom ridandes förbi mig,

-Rider du om mig! hann jag ropa innan de försvann framför mig i ett för mig rasande tempo.

-Vi kör på säkerhet, sa jag till Glaedir & han krökte ännu mer på nacken & jag tycket att en av finalplatserna är i vår hand så fint i form som han gick. Jag glömde nog bort att det var tölt tävling & inte dressyr…

Så talade domarna om att de var nöjda & vi fick sakta av & rida ut. Att vi fick rida så länge som vi gjorde, hade säkert att göra med att de var så imponerade av Glaedirs form att de ville se oss längre.

Äntligen fick jag min hamburgare & nu väntade spedpass, ”öl”-tölt & finaler.

(Kan ju bara tillägga att Skjóna men racerbenen, vann speedpassen)

Jessica började se nervös ut & nu började mina nerver verkligen dallra, hur skulle hon klara av att hålla henne i tölt just efter passen?

Så var det dags för henne att beträda banan & rida final.

Ekipagen kom in & jag tänkte att hur ska det nu gå, hon har ingen Glaedir att styra in i rumpan på!

Det gick bra, Jessica red med ett leende på läpparna förbi de andra när det behövdes, här behövdes det inte någon bromskloss inte!

Jag stod på utsidan & hade tårar i ögonen & fladdrade omkring som ett nervvrak, så det var till detta som min nervositet sparat sig.

När de så var klara upptäckte jag att jag saknade en häst, jag hittade Glaedir hos Lotta, vars häst även gått till final med Sara.

-          Jasså du har fått en häst, sa jag till henne.

-          Du gav honom till mig innan finalen & bad mig hålla honom en liten stund, svarade hon.

Jag bad så mycket om ursäkt & tänkte än en gång att det måste vara så här att vara virrig tävlings mamma.

Resultatet ropades ut & Jessica & Skjóna slutade på 3.e plats!

-          HA! Mamma, där ser du att det kan gå bra i första tävlingen man ställer upp i.

Ja, det var nog bara något jag intalade mig själv för att det skulle kännas lättare att sen min snälla mamma sa till Jessica i telefon:

-          Så nu är det bevisat, du rider bättre än mamma! gjorde ju verkligen saken bättre.

Tack för det mamma, ska man inte hålla på sina barn i ur & skur & peppa dem?

På kvällen var det äkta norrländsk ryttarmiddag i tältkåta med mat som tillagats över öppen eld, vid Jukkasjärvi kyrka. Maten var underbart god & jag tyckte jag åt & åt. (jag fick ju bara i mig en hamburgare under tävlingen)

Domarna, Anna Jardelin & Ylva Hagander verkade var vid gott mod trots att de fått sitta på sparkar täckta av renskinn & döma tävlingen.

Anna-Karin skulle i egenskap av ordförande överräcka presenter till domarna. Hon ställde sig upp & sa att nu ville hon överge domarna, vilket gjorde att stora skratt salvor bröt ut & Ylva sa att – det är väl bara att ta sparken, för det kan väl bara vara nedför härifrån till Stockholm…

Så avslutades Bifrost först istölt på natur is & jag hopas verkligen att detta blir en tradition med sparkar, renskinn, japaner & nakenbadare trots att jag missade min finalplats så var jag väldigt nöjd.

En sak kan jag då säga er, jag har fått blodad tand & det är bäst att ni ser upp i 4-gången på sommartävlingen för då kommer jag & Glaedir igen & denna gång SKA vi rida ärevarv!

----------------------------------------------------------------

Nu blev det inte så utan den premiärtävling jag gjorde var med Saxi på invigningen av ovalbanan 2004 som jag lyckades klanta till ordentligt, men det är en annan historia

Fixat idag med

Idag fortsatte sadelkammar fixet. Först åkte jag med Sussi & hämtade hem Bassi från betet. Det tog 1 timme & 45 minuter innan han var lastad, men det hade kunnat ta längre tid. Idag var han mest tjurig, men den stackaren har varit totalt LIVRÄDD att sätta in ens en hov i transporten. Så fick Sussi låna en fronturlastad & då gick det bra så länge han vara fick gå igenom transporten, det är just detta med att stanna & bli fastsatt som är hans problem. Han har en gång lyckats komma under bakbommen med rumpan & slängt sig ut så transporten gick sönder & han själv fick skrapmärken på ryggen.
Tydligen så har tidigare ägaren lastat honom med en säck över huvudet så det förklarar en hel del av hans beteende.

Då Bassi var säkert hemma igen så fortsatte fixandet i stallet, hem, middag & tillbaka för mera fix.

Så här blev det inne i stallet.

Inne i sadelkammaren börjar det oxå arta sig & det ser nästan ut som om jag får plats med alla mina saker!!! :o)

Galsis garderob är den som är längst in & det finns faktiskt lite plats på hyllorna ännu...
I morgon kan det bli ett "fixar-uppehåll" för min älskade son fyller 18-år i morgon!

Pojken hemma & stallfix

Igår hämtade vi Galsi från Sakajärvi där han gått på grönbete med sina polare i nästan fyra veckor.

Vi åkte först till Ullatti & hämtade Glimm som gått hos min kompis Anki på bete i sommar. Sen till Sakajärvi för att plocka upp Herr Galsi, som inte hade några som helst planer på att kliva in i transporten & åka hem... Han gick fram, bet Glimm lite i rumpan & backade ut igen, gick upp på rampen & ångrade sig igen. Till slut lastade vi ur Glimm & sen gick Galsi in.

Han åkte direkt i "badbaljan"

På kvällen om AC & Fanny med deras nya Irländska ponny, Mellow Yellow, till vardags kallad för Toffee.

Jag & Jessi hade morgon idag så vi åkte ner vid 6.30 & släppte ut de hungriga killarna. Galsi & Glimm har börjat gå ihop i hagen men eftersom vi var lite trötta för vi inte kom hem från stallet för än vid 23.30 tiden igår, så satte vi Galsi & Glimm i var sin hage när de skulle äta morgonfodret, vi hade först tänkt stanna & kika så det gick bra.

Galsi & Toffee ställdes sig vid staketet & började klias trots att maten väntade i hagen.

Plockade lite gräs så Galsi fick det även till frukost idag, jag tycker han är fin i hullet trots bete & vila.

Idag var det dags att ta tag i sadelkammaren & fixa där. Vi ska sätta in garderober i stället för den plåthylla som står där nu.
Först tömde vi allt i den tomma boxen.

Eftersom det mesta som står till höger i bild tillhör mig & det andra de andra två, så tyckte Jessi att jag skulle anmälas till programmet Extrema samlare....

Jag glömde givetvis att ta en före bild innan vi tömt, men så här såg det ut då hyllan var tömd.

Emma & Fanny var arbetsledare & jag var verkligen imponerad av hur duktiga de var att sätta ihop IKEA garderober!

Vid 18-tiden bröt vi upp för att åka hem & äta & Katterna skulle ha sin mat & Tarzan sitt insulin.
Galsi & Glimm tog också en paus.

Glimm

Galsi

Vid 19-tiden samlades vi igen & körde igång. Jag, Sofie & Eva-Lena blev utkörda från sadelkammaren av "byggmästarna" Fanny & Emma....

Sofie började skruva ihop garderober ute på stallplan, tur det var så fint väder!

Vid 22-tiden var alla fyra garderoberna på plats, jag, Sofie & Eva-Lena hade fixat inne i stallet, men det glömde jag fota... Vi ska ha hyllor intill garderoberna & jag kom på den "smarta" idéen att ta bort ett rör so gått till de gamla vattenkopparna s å vi skulle slippa kapa hyllorna som Anna-Carin köpt, tyvärr var inte vattnet bortkopplat från röret som kommer ut i Galsis box, så det började droppa som tusan så vi fick stänga av vattnet helt, tror inte Galsi skulle uppskatta att bo i en vattenbox i natt...

I morgon ska jag hjälpa Sussi & Emma att få hem Bassi från betet i Nilivaara, Bassi är INTE förtjust i att åka transport.... Sen ska vi fortsätta fixa i sadelkammaren.

Sussi smörjer in en sommartrött Bassi på betet i Nilivaara.

Nu ska jag hoppa i låddan & fortsätta läsa mina böcker om Isfolket, kan ju knappt sova för man vill bara läsa vidare.

I morgon kommer prinsen hem!

Varit i stallet & fixat lite idag för i morgon kommer han hem! Mätt i sadelkammaren för det blir garderober & några hyllor där inne, skönt att ha begränsat med plats, jag har en tendens att bre ut mig... Vi kommer även att byta ut ryktlådorna mot skoskåp :-)

Perfekta lådor för stall!

Jag måste vara alldeles snurrig i bollen idag för jag har gjort något jag inte gjort på flera år, nämligen bakat!!! Jag är själv chockad, men 24 dumlekakor blev det & det var inte ens speciellt svårt. Nu har jag inte hunnit smaka ännu så om de blev flipp eller flopp vet jag inte ännu :-)

Sommaren har gått fort, jag tyckte nyss vi lämnade Galsi i Sakajärvi, men det är nästan 4 veckor sedan. Han har i alla fall fått sig en välbehövlig vila!
Jag tycker jag hunnit med en massa skoj.

Weekend med mamma & pappa hos älskade syster Kicki i Kalix men massor av gott att äta & dricka & shopping i Haparanda på Hööks & Ikea.

Poolparty & vedeldad bastu hos Anki i Ullatti & jag simmade i poolen!!! Tror inte jag simmar på 10 år, men det var 32 grader varmt i vattnet & då funkade det bra :-)
Vi hade varit i Boden & ATG kliniken på dagen & Anki fick klartecken att Bassi var frisk så hon kan sätta igång honom sakta.

Besök hos Galgbackens Islandshästar & tittade på fina Fannar frá Audsholtshjáleiga som går där & betäcker i sommar.

Vi har även varit & fikat på Starndcafét, har ännu inte hunnit upp på Toppstugan, men sommaren är ju inte över än!

Nu ska jag strax iväg till min kompis Marina för lite vin & snack.

Vilse i pannkakan...

Tänkte att det är lika bra att direkt skriva om våran ritt till Dokkas.


Titans första kompis i stallet blev New Forest valacken Snobben som en kompis till mig ägde. När jag haft Titan någon vecka kom jag och min kompis på att vi skulle ta hästarna till hennes stuga ca 3 mil bort på bete. Kompisens pappa kom med transporten och vi skulle åka iväg, men Titan vägrade gå in. Vi försökte ALLT, men tvärstopp. Kompisen lastade in sin häst först, det struntade Titan fullkomligt i han bara sträckte på halsen då vi drog i grimmskaftet, och stod där som en åsna och tittade på oss.Vi tog ut Snobben och försökte få in Titan först. Tvärstopp. Vi "linade" honom (drog en longerlina bakom benen och drar in hästen), det ända som hände var att han slängde sig åt sidan och skrapade mulen. Jag försökte rida in honom i transporten, lägga jacka över ögonen, ja vi provade på alla tokiga idéer vi fick, men ingenting gick.

Tillslut bestämde vi oss att rida de dryga 3 milen. Kompisens pappa packade våra saker i transporten och for iväg, och vi sadlade på hästarna och red iväg. Vi visste att det skulle gå en grusväg dit men vi visste inte var den började så vi red på sidan av storvägen. Vi red iväg vid åtta tiden på kvällen. Vi stannade och tog en paus vid ett ställe som heter Stenbron ca 1 mil hemifrån. Vid Stenbron fanns en karta på en grusväg som gick in i skogen och vi skulle komma ut vid en öppningsbar grind vid Aitik gruvan ca 3 km bort. Vi tyckte att det måste vara skönare för hästarna att gå på grusväg i stället för på sidan om vägen, dessutom skulle vi kunna trava lite efter vägen.

Stenbron blev tyvärr ett känt ställe i samband med Carolin fallet 2008.

Vi kom längre och längre in i skogen efter grusvägen, och när vi ridit i ca 1 timme kom vi då fram till "den öppnings bara grinden" som givetvis visade sig vara låst.
Jag vill inte ens nämna här i texten de uttryck vi hade över det, men det kan man nog gissa sig till...

Nåväl vi vägrade att rida hela vägen tillbaka till början och klockan började bli sen, det är tur att vi har midnattssol här i Lappland.

Midnattssol över Dundret juli 2008


En bit tillbaka hade vi sett hjulspår som gick in i skogen åt de håll vi skulle åt, så vi red till baka och följde hjulspåren. Hjulspåren blev smalare och smalare och tillslut hamnade vi i en smal nästan uttorkad bäckfåra.

Titan var rädd för lite allt möjligt & även för farligt vatten, så det var lite svårt att övertala honom om att gå i bäckfåran.
Vi fick rida över myrar, i lera och på stenig mark. Tillslut såg vi slutet på eländet en grind... En STOR grind, men den var i alla fall inte låst. Vi hoppade av och började lyfta av den minst 3 meter höga grinden (tyckte vi i alla fall, den var säkert inte ens hälften så hög), sen fick vi övertala hästarna att komma igenom grinden. PUH!!! Nu var vi ute på Aitik gruvans område och skulle snart vara på väg igen, om det inte hade varit för en färist...

En människa eller ett fordon har lätt att ta sig över en färist, värre är det med djur & det är ju precis det som är meningen med en färist.


Bredvid färisten låg några plank som vi lade på rören och fick faktiskt Snobben att gå över. Men inte Titan, nej, nej. Som tur var hade vi hovkratsar i fickan som vi fick bända upp stål staketet från stolpen med, sadla av Titan, som tack ock lov, gick igenom. Sen sadlade vi på igen, lagade staketet så gott vi kunde och hade endast ca 2 mil kvar att rida...

Aitikgruvan

Vid halv 5 tiden på morgonen anlände två trötta hästar med två minst lika trötta ryttare in på gården. Nu var det bara att sadla av hästarna och ställa in dem i stallet med gott hö, havre och vatten, och sen gå och lägga oss i en varm skön husvagn. Trodde vi...

Titan vaknade plötsligt till liv då han såg stallet. Han gå in i ett presenning stall?? ALDRIG I LIVET. Det prasslade ju när det blåste, och det kunde ju finnas något ponny ätande monster där inne.... Vi släppte ut hästarna i hagen och fodrade och vattnade dom, sen låg dom där i morgonsolen och njöt.

Vi njöt inte så mycket för husvagnen var iskall och vi frös som hundar, beväpnade med häst täcken lyckades vi tillslut somna. Kompisens pappa trodde inte vi skulle rida förrän dan där på och hade inte satt på värmen i husvagnen. Vi fick hysa in hästarna i en lagård längre ner i byn, vi byggde provisoriska spiltor åt dom. Vi cyklade dit varje morgon och fodrade och mockade sen red vi till baka till gården och släppte hästarna på betet. Det var en mysig sommar.

Titan

Jag hade haft foderhästar & tjatat på mina föräldrar i all evighet innan jag tillslut fick lov att köpa egen häst. Så på min 16-års dag, 20 maj 1984, fick jag ett "presentkort" av mina föräldrar att få köpa en egen häst. Jag blev inte så glad som jag borde, men det hade att göra med att den häst jag haft på foder & gått igenom en massa med, Glunt, skulle lämnas tillbaka samma dag. (Berättar om honom vid ett annat tillfälle)

Vi läste annonser & letade, internet fanns inte, i alla fall inte i våran värld på den tiden.
Tillslut hittade vi en annons om jag fastade för, en svart varmblodsvallack i Kiruna. Vi åkte upp & tittade & provred Lobi som han hette. Vi kom INTE överens... När jag red ut med honom så följde ägarens kompis med på sin welshvallack, Titan med oss ut. Jag tittade mer på Titan än på Lobi. Fast jag hade ju bestämt mig för att jag skulle ha en stor häst, om jag skulle köpa ponny så skulle det vara ett svart, inkört sto så jag kunde köra om jag växte ur henne samt ta föl på henne... Som vanligt så blir det sällan som man tänkt sig.

Efter ett tag så hittade jag en annan annons på Titan & vi åkte & tittade på honom, jag red honom & var totalt såld! Den 23 juli 1984 kom han hem till mig!
Han var huvd- & bakskygg & gick aldrig att köra in, han gick ju inte heller att ta föl på som jag tänkt om det blev en ponny... :o)

Titan var ca 145cm i manken & hade fina föräldrar. Han kom från en Olle Nilsson i Varberg & hade stått på Karlgrens slakteri, som dessutom var ett "hästhandelsstall". Jag träffade honom där som 3-åring, en riktig vilde! :o) Han åkte runt på lite olika ställen bland annat Jokkmokks ridklubb, innan han som 4-åring, 1980 hamnade hos Christina i Svappavaara.

Titan har gett mig många skratt & tårar.
Han var ibland rädd för en skugga som drog förbi & kunde skygga som en galning för alla "monster" som han såg.
Han hade ett långt ärr på ena skinkan som jag tror hade något att göra med att han blev bakskygg. Han var rädd om huvudet & speciellt sina öron & det var med än en gång man fick lirka på honom grimma eller träns & man svor.... Det var flera welshar som kom från samma gård som tyvärr var huvudskygga, jag hade sommaren 1982 en halvbror till Titan, Ando, eller Baltic som han egentligen hette, som sommarhäst. Han var också huvudskygg, likaså en annan halvbror Adonis.

Jag har haft många roliga äventyr med Titan. Han var svårlastad så när jag  min kompis Lotta skulle ta hästarna till hennes pappas hus i Dokkas på sommarbete, så VÄGRADE han gå in i transporten. Vi provade med allt, men icke!!! Det slutade med att jag & Lotta tyckte att det var väl ingen match att rida dryga 3 mil, så vi hoppade upp på hästarna & red hela vägen + lite till, för givetvis så skulle vi ta en genväg & red vilse...
(jag skriver om det en annan gång :o)

Titan lärde mig en massa & han var min bästa kompis!
En gång blev han halt & tjock i ett framben. Veterinären kom & rekommenderade Hirudoidsalva (hur det nu stavas, men den skulle öka blodgenomströmningen)  vila i 2 veckor & blev han inte bättre så skulel vi åka till ATG kliniken i Boden (25 mil enkel resa) Halt var han inte efter 2 veckor, men svullen i benet. Det var bara att boka tid i Boden, lasta den svårlastade envisa ponnyn & åka.
När vi kom fram hade de fått in ett akutfall & det blev en lång väntan tills vi äntligen fick komma in. Jag fick gå ut på hästutredningsgången & visa Titan, han böjdes i frambenet & veterinären klämde & kände lite. Efter ca 15 minuter log han & sa; Åk hem, din häst är frisk! Vi behövde inte ens betala :-)
Då lärde jag mig att en svullnad vid en sena går aldrig ner, en sena har inget blodflöde så han fick leva med att hans ena framben var lite tjockare än det andra.

När han var 15 år blev han halt på ett bakben, efter vila & besök på kliniken i Boden så konstaterades det att han fått spatt. Det var vila, igångsättning & lugn ridning & återbesök året efter.
Efter ett år så var spatten inte bättre & han blev utdömd.... Jag grät floder!!!! Han fick åka på bete & jag våndades för att jag skulle behöva leka gud & bestämma ödet för min älskade ponny.
Han kom hem från betet & jag sköt & sköt på beslutet. Vi promenerade & mös. Jag hade fått min Dotter Jessica 1991 & hon hade börjat lära sig rida på Titan, jag ville ju så gärna att hon skulle få lära känna dena underbara ponny.
Veterinären var i stallet för att göra något med någon av de andra hästarna & jag frågade om han inte kunde göra ett böjprov på Titan. Han böjde & på "spattbenet" så visade han en 1% hälta EFTER böjprov, inget före. Veterinären förstod inte varför jag inte skulle kunna ha kvar honom som "skrutt ponny" han var trots allt nästen 17 år då. Jag var överlycklig & satte igång honom. Det gick toppen & Jessica var med mig i stallet nästan var enda dag.

1993 fick jag mitt andra barn, Jesper & när jag väntade honom å var det lite svårt att hinna med Jessica (2½) & en häst så jag beslöt att lämna ut Titan på foder till min systers bekanta. Himmel så de fick förmaningar, han skulle bara promenadridas, fick inte hoppas med eller gå mycket på bana. Det förstod så väl & lovade dyrt & heligt att ta hand om min fina pojke...
Vi åkte dit med honom i början på sommaren 1993 & allt såg ut att vara en ponnys paradis!
Jag fick Jeppe 31 juli & fick rapporter om hur bra allt gick med Titan, hur rädda flickorna var om honom.

I oktober 1993 fick jag helt andra besked. De höll på att rida ihjäl min fina pojke!!!
Jag ringde till stallet där han stod & när jag presenterade mig fick jag till svar: Tack & lov att vi får prata med dig! Jag fick höra det ena skräck exemplet efter det andra...

Jag kunde inte tro att detta var sant, så behandlar man ju inte ett djur! På ridskolan hade man tyckt att det var lite väl mycket ridning för en 17-åring. När han sen blev Stallbästis & var med i Min Häst, hade dom läst att han något år tidigare varit utdömd för spatt. Men genom lång vila & skogspromenader hade spatten läkt ut & idag höll han som promenadhäst. Hade dom tänkt att nu måste dom hitta hans ägare & tala om vad som försiggick.
Jag lånade transport & vi åkte iväg & hämtade hem honom. När han kom hem så stapplade han ut ur transporten. Jag ringde veterinären som kom ut & tittade på honom. Han hade 4% hältor på alla ben utom det ben han hade haft spatten i, där hade han 2% hälta. Genom blodprov konstaterades det att han var grovt överansträngd. Där stod jag, med två små barn (Jessica 2½ år & Jesper 3 månader) med en dödsjukhäst. Detta var inte precis någon drömsituation, men Titan var hemma igen.

Jag har på senare år träffat flertalet personer som har kunnat berätta vad Titan utsattes för under dessa sommarmånader. Han blev så hårt riden att det var fråga om en frisk häst hade orkat med. Han blev riden fast han var halt & när de på ridskolan hade försökt tala med flickorna om deras ridning, hade det fått svaret: "Det är ju inte våran häst, så det spelar väl ingen roll".

Han överlevde även detta & kunde fortsätta i sin roll att vara läromästare åt Jessica.

Titan hade alltid haft knölar som kom & gick lite här & var på kroppen. Veterinären sa att det var "skimmelknölar" & inget att vara rädd för. De kom & gick på skimmlar & man visste inte riktigt varför. 1996 kom det flera i svansroten som inte försvann, de blev snarare fler & fler…

Jag bokade vetrinärtid & en biposi gjordes. Jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat drömma om vad den skulle utvisa. Min älskade ponny hade malingt melanom, hudcancer!!!

Den 27 september 1997, en vacker höstmorgon fick Titan somna in.
Min dåvarande sambo gick iväg med honom, jag stod kvar i stallet & såg dem gå över ängen. Jag grät så jag trodde jag skulle gå sönder! Ann, Titans gamla skötare & min vän, hade gjort hans sista morgon speciell med en MASSA gott att äta.

Jag klarade inte av att vara med när det väl var dags, så vi sa farväl inne i stallet. Jag stod länge & gruvade mig för att ta grimman & lägga på honom, för jag visste att det var början på slutet…

Tillslut kunde jag inte vänta längre, graven var grävd, min bekanta slaktare stod på plats & traktorgubben väntade också i skogsbrynet.

Jag la på honom hans lila grimma & talade om för honom ännu en gång hur tacksam jag var för att funnits i mitt liv & hur otroligt mycket jag älskade honom, innan jag tog på honom grimman & ledde ut honom från stallet för sista gången…

Jag & Ann stängde in oss i stallet & grät ännu mer. Vi hörde hur en traktor startades & visste att nu var det över, solen sken & i fjärran hörde vi kyrkklockorna ringa, det var så vackert!

Samma dag hade ridklubben invigning av sitt nya ridhus, jag & Ann åkte dit, lyssnade på när Anders Gernandt höll ett hyllningstal till hästen & grät ännu mer.

Titan lever kvar i mitt hjärta & på min vägg i tv-rummet hänger en otroligt vacker målning av min älskade Titan.

"Som leendet bytes i skälvande tår, så växlar vårt liv några jordiska år. Ibland leker tanken i solljuset fri, ibland kommer nattsvarta skuggor förbi. Då slutar en saga, då slocknar en vind. Och allt blir så stilla, som tårar mot kind."

Grattis Tarzan!

Idag fyller min trazzel-sudd Tarzan 11 år!

Den 18 september 2000 hämtade vi Tarzan från en by som heter Kesijärvi. Vi åkte dit & tittade på några söta kattungar, en vit & cremefärgad ullboll kom fram & bet mig i tån & han följde med oss hem.

Sommaren 2009 gick Tarzan ner i vikt & började dricka & kissa en massa. Vi åkte till veterinären & efter provtagning så visade det sig att han hade diabetes.
Min första tanke var att han skulle få somna in, men efter lite fler prover, diskussioner med våran underbara veterinär Peter & med Jessica (som envist sa att han ska leva) så beslutade vi oss för att göra ett försök med insulin.
Jag som var livrädd att sticka övelät det åt Jessica (jag vågade knappt vara i samma rum först)
Nu har jag lärt mig & det går bra.
Visst är det lite jobb med en diabetssjuk katt. Klockan ringer 6.00 varje morgon då är det bara att stiga upp, se till att Tarzan äter upp sin mat för att sen ge honom sprutan.
Mattiderna är ganska viktiga, han ska ha frukost & spruta, lunch, middag 12 timmar efter frukosten & sedan spruta igen & sen kvällsmat.

Nu har vi ju dessutom 3 katter till, så i början var det superbesvärligt. Tarzan skulle äta mat från veterinären med låg halt av kolhydrater, de andra katterna skulle äta sin vanliga mat så man fick sitta & passa. Tarzan var fruktansvärt hungrig i början & åt en massa saker som han INTE fick, att lämna mat framme efter man ätit middag var oförlåtligt! Snabbt som ögat var Tarzan på bordet & stal mat. En gång stal han en baconskiva & det var inet mycket han fick i sig så var blodsockervärdet skyhögt! Han har gett mig många mardrömmar...

Jag har köpt en blodsockermätare för små barn som bara kräver en liten droppe blod att läsa av. Då sticker jag Tarzan i örat & kollar sockervärdet, det har han också lärt sig & det går bra.
I början var det jättejobbigt att hitta rätt & ibland fick han stora blåmärken i öronen & ibland fick jag sticka många gånger innan jag fick ut den droppe blod som krävdes.

En gång var veterinärfodret slut & jag fick panik! Läste på nätet om folk som gett Mjau till sin diabeteskatt & kände att jag hade inget annat val än att prova. Hans sockervärde gick ner ännu mer! Nu äter han bara Mjaus blötmat (NFE = 0.3).
En annan gång gjorde han inbrott i klädkammaren där jag förvarade Eukanubas torrfoder som de andra katterna åt & satte i sig en massa. Men andan i halsen testade jag sockervärdet, lågt! Nu äter han lite av Eukanubas senior torrfoder varje dag.

Jag har ringt & diskuterat med både Mjau & Eukanuba & talar om hur bar deras foder fungerar på min diabeteskisse. Foderpriserna på dessa är en spottstyver jämfört med vad veterinärfodret kostar.

Så Grattis Tarzan på din 11-års dag, Mattes älskade trazzelsudd!

Tarzan, Wilda, Kiara & Nisse

Privilegierad

Igår bombade man i Norge & sköt ihjäl en massa ungdomar samtidigt som jag hade en urmysig kväll hos min kompis Anki med bastu & poolbad. När jag läste om vad som hänt i Norge så mattades min glädje av.

I kväll hålls en minnesstund för Emil, en 21-årig kille som körde ihjäl sig med MC för en vecka sedan. Jessi & Jocke for dit, jag orkade inte, tänker på hans föräldrar, hoppas det lättar upp smärtan att se hur många som bryr sig, vet att han är enormt saknad av många.

Jag satte mig framför datorn trots att jag egentligen var för trött eftergårdagens uppstigning kl 5.00 bilresa med hästtransport i drygt 50 mil & sedan nattsuddande & cider.
Då läser jag om att en 10-årig pojke är försvunnen i Gällivare sedan 5.30 i morse då han tog sin cykel & skulle cykla till älven.

Hur hans föräldrar mår vill jag inte ens tänka på, jag mår illa bara tanken snuddar vid den fasa & skräck de måste känna.
Tänker även på att pojken måste vara livrädd om han kommit vilse, vilket vi alla hoppas, eller ännu bättre har "rymt" & sitter någonstans i tryggt förvar.

Ska gå & lägga mig nu & tänka på hur privilegierad jag ändå är, hoppas jag i morgon får läsa glädjande nyheter att pojken är återfunnen välbehållen!

-------------------------------------------------------------------------

Tydligen hade pojken uppsökt lasarettet vid 23.45 & uppgett sitt namn, men sen vägrat tala & gett sig av igen. Undrar varför han håller sig borta?

-------------------------------------------------------------------------
24/7

14.40 Gällivare, Den 10-åriga pojken som anmäldes försvunnen i går lördag anträffades i cafeterian på Gällivare sjukhus vid 14.40-tiden. Han var vid god vigör men trött. Pojken har överlämnats till föräldrarna.

Sommaren 2003

Sommaren 2003 spenderade jag & med mina barn på Slätterne Gård Helt underbart att få tillbringa en hel sommar på en islandshästgård! Det var den bästa sommaren i mitt liv!

Jag & Jessica åkte dit just innan midsommar. Det var lite nervöst att vara borta en hel sommar & hjälpa till på ridlägena. Jag var arbetslös & var dessutom livrädd att bli utringd på jobb medan vi var där. Min arbetsförmedlare tyckte det var en bra idé att åka iväg & skaffa mig praktik inom det jag var intresserad av så sagt & gjort vi packade väskorna & for.

Redan andra dagen blev jag störtförälskad i en häst, Saxi frá Flögu & han var "en tuff femgångsvalack, jag vill ha!" så skrev jag i min dagbok på kvällen efter att ha ridit honom fösta gången.

Första ridlägret började på måndagen & medan de var & delade ut hästar & provred så stod jag & fixade lunch. Maria kom in till mig & sa: "Du får ta Saxi som ledarhäst, han var lite för tuff för flickorna"
Allt hade gått bra tills de kom till galoppen på ovalbanan, där de ändå skulle galoppera en & en. Saxi hade gasat på så fruktansvärt (han hade snabba ben) att Maria trodde han skulle rusa rakt in bland de andra, men då visade han minsann att han även hade en bra broms & flickstackaren flög av...

Så började mitt & Saxis liv tillsammans.
Jessi red honom på lektionerna & jag på uteritterna, vecka efter vecka :-)

Han hade en massa konstigheter för sig i början. Fick han inte tölta direkt när de andra satte igång gjorde han små levader på stället. Han försökte jämt rycka tyglarna ur händerna på en & ville alltid ligga först. Det är ju inte så lämpligt när man ska gå sist i ett led när man rider ut med ett gäng ridlägerflickor...

Jessica lärde Saxi buga efter godis

Efter första ridlägerveckan så var det dags att bege sig till Östersund & Wången för Islandshäst SM.

Mitt första SM & det var roligt att vara där hela veckan & även se avelsbedömningarna.

Maria tävlade sin fina Kolgrimmur från Slätterne & blev uttagen till VM!

Jag hade en urusel kamera & fick inte många fina bilder

Ylva & Mökkur

Efter SM åkte vi tillbaka till Slätterne & Jeppe kom dit med mamma & pappa.

En dag när jag stod i köket & fixade så hör jag hur det dånar på uppfarten, jag tittar ut & ser tre ungar komma i fullgalopp på en liten svart häst, Johanna, Jeppe & Claes. Jeppe kunde inte rida! :-)

Vi hade en helt underbar sommar med både roliga & tragiska minnen, den sommaren kommer jag för alltid hålla varm  i mitt hjärta.

Efter VM så fick jag prova rida Kolgrimmur, jissa om det var en underbar upplevelse!

När Maria & KG (som han kallas) kom hem från VM så fixade & donade jag & Emma lite grann :-)

Fram till hans box la vi ut en röd matta som vi hittade i sadelkammaren, vi plockade en ENORM bukett med rödklöver som vi la in i hans box som vi dessutom pyntat med klöver. Synd att jag inte fick med det på bild...

Bjuder på en bildbomb med några av de bilder jag lyckades få under sommaren.

Jag & Maria i sadelkammaren

Ridlägeravslutning med kadrilj

Hästbad på gården

Söta lilla Lettstjärns som så tragiskt omkom under ett ridläger.

 

På morgonen när hästarna skulle hämtas in så stod hela gänget kring henne i hagen, hon hade lyckats fastna med en bakhov i grimman & fastnat så, hur länge hon legat vet ingen av oss... Som tur var så var det Chrille som åkte ut med tjejerna till hagen den morgonen för att hämta in hästarna & inte jag som fann henne.
Han hämtade både mig & Maria så fick jag ta hem tjejer & hästar & de andra vänta på veterinären. Det fanns tyvärr inget de kunde göra så Lettan fisk somna in där i hagen.
På kvällen ordnade vi en minnesstund för henne & gick till hennes grav & la ner blommor & satt & pratade i evigheter. När vi kom hem sen gick jag in & gjorde kvällsfika, när  jag kom ut så var alla tjejerna borta, jag hittade dem i stallet, sittandes, gråtandes i den spilta Lettan brukade stå i. Jag fick med dem ut från stallet när vi kommer ut så lyser det en liten, liten stjärna intill Polstjärnan & jag sa till tjejerna: "Titta, Lettan tar farväl till oss". Lettstjarna betyder liten stjärna....

Jessica, Emma (som fick hjälpa mig när Maria var på VM), "morfar" & jag

Jeppe med en orm runt halsen när vi var på utflykt en av våra lediga söndagar

Jessica & Saxi badar

Ett av ridlägergängen & lilla söta grisen Nöfflan

Orka & Briann som föddes då Maria var borta

Saxi & Emmas Reykur ligger & vilar

När vi väl skulle åka hem var det mycket gråt & tandagnisslan. Det var hemskt att lämna Saxi, men när vi släppte ut honom i hagen en sista gång så viskade jag; "Vi ses" & det gjorde vi, den 23/1 på Jessicas 13 års dag hade jag lyckats få jobb & köpt Saxi, den 5/2 2004 hämtade vi honom i Boden.