Idag är det 14 år sedan, jag kan inte förstå var tiden tagit vägen?
För 14 år sedan jag jag & Ann in i stallet & borstade & pysslade med Titan för sista gången. Jag kan ännu känna ångesten jag hade när jag skulle ta på honom grimman för sista gången, det var då minuterna började räknas ner. Jag tog ett djupt andetag & tog fram hans lila grimma & satte på den.
Jag visste att jag tagit rätt beslut, jag visste att det inte gick att bota hans cancer, men ändå kände jag mig så hemsk, att det var jag som tagit detta beslut, att han skulle få somna in.
Jag hade varit förberedd på denna dag i nästan ett år, men ändå kändes det så hemskt, så jobbigt, man ville bara göra som strutsen & sticka huvudet i sanden, men det går inte, man har ett ansvar som djurägare att förhindra lidande...
Alla steg jag tog på vägen, från att ringa SLU & ställa frågor, låna böcker på biblioteket & lära mig mer om malingt melanom som han hade till att boka avlivning, fixa gravplats & grävare, alla de stegen var sorgearbete, ändå kände jag mig inte klar, ville inte, inte ännu...
Att berätta för 6 åriga Jessica vad hennes mamma beslutat göra, att tala om för skötaren Lena som fyllde 13 år två dagar innan, att han skulle förvinna inom en vecka var hemskt! Fy vad rutten jag kände mig, ändå visste jag att det var det schysstaste jag kunde göra för min vän som jag haft i 13 år...
Jag hade sedan länge beslutat mig för att inte vara med, man behöver inte se allt. Min dåvarande sambo fick gå med honom över ängen & vara med. Jag har ännu bilden på min näthinna hur de sakta går iväg över ängarna & gör sig ingen brådska alls, Titan tar en tugga gräs & jag känner mig ännu hemskare att han inte vet att han går rakt in i döden... Alla tankar som snurrade i skallen på en då & hur man gett vad som helst för att få en liten. liten tid till....
Jag valde att få honom avlivad med bultpistol. Jag hade läst mycket om olika metoder & alla var överens om att detta var det mest "smärtfria" sättet att låta sin vän somna in på.
Med sprutor kan de kämpa för att hålla sig på benen, en häst som är ett bytesdjur vet att när den går ner i backen kan den inte skydda sig alls & jag hade hört & läst om hästar som kämpat emot & det har bara varit obehagligt.
Sen kom nästa fundering, hur skulle det fungera i praktiken? Titan var ju fortfarande huvudskygg & speciellt skygg för karlar. Det hade gått hur bra som helst. min FD hade hållit armen över hans ögon när de la bulten mot pannan & jag insåg att Titan visste. Han stod dessutom just intill sin grav så det skulle vara lätt att få i honom. Inge sådana praktiska saker hade jag tänkt på, så här var det tur att den fanns andra som tänkte åt mig.
Skorna fick han behålla på, han var ju så öm om fötterna. Grimman skulle av, men läggas i graven & hans ögon skulle slutas. Det var mina önskningar & jag fick som jag ville.
Att behöva ta ett sådant beslut händer nästan varje djurägare minst en gång i livet, alla steg på vägen är bearbetning av sorgen.
När Saxi ryckets i från mig hade jag inga val alls, han inte ta farväl, han var bara borta. Jag förstod ingenting & var bara i chock. Det enda jag kunde planera var begravningen, samma här, skorna på & ögonen stängda.
Här kom all sorg & smärta efteråt & ångest, ångest över att man inte gjorde si eller så. Men det är sällan vi får välja alla våra val här i livet...
"Som leendet bytes i skälvande tår, så växlar vårt liv några jordiska år. Ibland leker tanken i solljuset fri, ibland kommer nattsvarta skuggor förbi. Då slutar en saga, då slocknar en vind. Och allt blir så stilla, som tårar mot kind."
Sov gott älskade Titan, du lever ännu i mitt & många andras hjärta!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar