Jag kan inte förstå

Folk som säljer eller skänker bort sina gamla & skadade hästar. Vågar man inte själv ta beslutet om avlivning, bryr man sig inte alls?

Det är (tyvärr) allt för ofta man idag läser om vanvårdade hästar, hästar som far illa, hur vet man att den häst man skänker bort inte hamnar hos någon sådan? "Hästen får inte ridas mer på grund av skada", om man skänker bort den hur vet man att inte detta sker? Det har varit TV-program & diskussioner om bland annat Knorrevångens slakteri där tydligen många hästar har försvunnit spårlöst, hur vet man att inte det ödet väntar ens vän?

När man skaffar ett djur så tänker man inte så långt som att det kommer en dag då man måste ta svåra beslut, men så är det för många av oss djurägare. Min ponny Titan fick cancer, vad skulle jag göra? Lässas som ingenting & låta honom plågas ihjäl eller ta ett svårt beslut? För mig fanns det inga alternativ, har jag tagit ett djur i min vård så ska jag sörja för att det får den bästa vård jag kan erbjuda, det gäller även tuffa beslut.

Visst skulle man önska att "någon annan" kom & tog över när det var dags, att "någon annan" fattade besluten, men så fungerar det inte.
Jag måste berömma & hylla de djurägare som orkar ta de svåra besluten, som orkar med att "spela gud" (så som det ofta känns att man måste göra), att se till att man, när man inte kan göra mera, låter djuret få somna in, få sluta plågas. Tänk hur många dödssjuka människor som önskat få det samma, men det är inte tillåtet...
Jag kan inte förstå hur de människor som skickar sina gamla & sjuka djur i någon främlings vård kan sova gott om natten?