Idag fyller min älskade trasselsudd Tarzan 12 år & de tre sista åren känns som lånad tid eftersom han fick diabetes för tre år sedan & jag var beredd att ta bort honom direkt. Jessica lyckades övertala mig att vi skulle försöka med insulinsprutor & det fungerar. Så länge han mår bra är han kvar trots att det gör att jag får ruta in mitt liv efter hans tider.
När man ser honom busa omkring så ångrar man inte beslutet en sekund!
Även om jag svär över kattsand & hårbollar som rullar efter golven, tidiga mornar i stallet när det är -35 ute, så vill jag inte vara utan något av det. Det är som ett äktenskap; I nöd & lust.
Vad vore jag utan alla min djur?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar