Titans första kompis i stallet blev New Forest valacken Snobben som en kompis till mig ägde. När jag haft Titan någon vecka kom jag och min kompis på att vi skulle ta hästarna till hennes stuga ca 3 mil bort på bete. Kompisens pappa kom med transporten och vi skulle åka iväg, men Titan vägrade gå in. Vi försökte ALLT, men tvärstopp. Kompisen lastade in sin häst först, det struntade Titan fullkomligt i han bara sträckte på halsen då vi drog i grimmskaftet, och stod där som en åsna och tittade på oss.Vi tog ut Snobben och försökte få in Titan först. Tvärstopp. Vi "linade" honom (drog en longerlina bakom benen och drar in hästen), det ända som hände var att han slängde sig åt sidan och skrapade mulen. Jag försökte rida in honom i transporten, lägga jacka över ögonen, ja vi provade på alla tokiga idéer vi fick, men ingenting gick.
Tillslut bestämde vi oss att rida de dryga 3 milen. Kompisens pappa packade våra saker i transporten och for iväg, och vi sadlade på hästarna och red iväg. Vi visste att det skulle gå en grusväg dit men vi visste inte var den började så vi red på sidan av storvägen. Vi red iväg vid åtta tiden på kvällen. Vi stannade och tog en paus vid ett ställe som heter Stenbron ca 1 mil hemifrån. Vid Stenbron fanns en karta på en grusväg som gick in i skogen och vi skulle komma ut vid en öppningsbar grind vid Aitik gruvan ca 3 km bort. Vi tyckte att det måste vara skönare för hästarna att gå på grusväg i stället för på sidan om vägen, dessutom skulle vi kunna trava lite efter vägen.
Stenbron blev tyvärr ett känt ställe i samband med Carolin fallet 2008.
Vi kom längre och längre in i skogen efter grusvägen, och när vi ridit i ca 1 timme kom vi då fram till "den öppnings bara grinden" som givetvis visade sig vara låst.
Jag vill inte ens nämna här i texten de uttryck vi hade över det, men det kan man nog gissa sig till...
Nåväl vi vägrade att rida hela vägen tillbaka till början och klockan började bli sen, det är tur att vi har midnattssol här i Lappland.
En bit tillbaka hade vi sett hjulspår som gick in i skogen åt de håll vi skulle åt, så vi red till baka och följde hjulspåren. Hjulspåren blev smalare och smalare och tillslut hamnade vi i en smal nästan uttorkad bäckfåra.
Titan var rädd för lite allt möjligt & även för farligt vatten, så det var lite svårt att övertala honom om att gå i bäckfåran.
Vi fick rida över myrar, i lera och på stenig mark. Tillslut såg vi slutet på eländet en grind... En STOR grind, men den var i alla fall inte låst. Vi hoppade av och började lyfta av den minst 3 meter höga grinden (tyckte vi i alla fall, den var säkert inte ens hälften så hög), sen fick vi övertala hästarna att komma igenom grinden. PUH!!! Nu var vi ute på Aitik gruvans område och skulle snart vara på väg igen, om det inte hade varit för en färist...
Bredvid färisten låg några plank som vi lade på rören och fick faktiskt Snobben att gå över. Men inte Titan, nej, nej. Som tur var hade vi hovkratsar i fickan som vi fick bända upp stål staketet från stolpen med, sadla av Titan, som tack ock lov, gick igenom. Sen sadlade vi på igen, lagade staketet så gott vi kunde och hade endast ca 2 mil kvar att rida...
Vid halv 5 tiden på morgonen anlände två trötta hästar med två minst lika trötta ryttare in på gården. Nu var det bara att sadla av hästarna och ställa in dem i stallet med gott hö, havre och vatten, och sen gå och lägga oss i en varm skön husvagn. Trodde vi...
Titan vaknade plötsligt till liv då han såg stallet. Han gå in i ett presenning stall?? ALDRIG I LIVET. Det prasslade ju när det blåste, och det kunde ju finnas något ponny ätande monster där inne.... Vi släppte ut hästarna i hagen och fodrade och vattnade dom, sen låg dom där i morgonsolen och njöt.
Vi njöt inte så mycket för husvagnen var iskall och vi frös som hundar, beväpnade med häst täcken lyckades vi tillslut somna. Kompisens pappa trodde inte vi skulle rida förrän dan där på och hade inte satt på värmen i husvagnen. Vi fick hysa in hästarna i en lagård längre ner i byn, vi byggde provisoriska spiltor åt dom. Vi cyklade dit varje morgon och fodrade och mockade sen red vi till baka till gården och släppte hästarna på betet. Det var en mysig sommar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar