Titan

Jag hade haft foderhästar & tjatat på mina föräldrar i all evighet innan jag tillslut fick lov att köpa egen häst. Så på min 16-års dag, 20 maj 1984, fick jag ett "presentkort" av mina föräldrar att få köpa en egen häst. Jag blev inte så glad som jag borde, men det hade att göra med att den häst jag haft på foder & gått igenom en massa med, Glunt, skulle lämnas tillbaka samma dag. (Berättar om honom vid ett annat tillfälle)

Vi läste annonser & letade, internet fanns inte, i alla fall inte i våran värld på den tiden.
Tillslut hittade vi en annons om jag fastade för, en svart varmblodsvallack i Kiruna. Vi åkte upp & tittade & provred Lobi som han hette. Vi kom INTE överens... När jag red ut med honom så följde ägarens kompis med på sin welshvallack, Titan med oss ut. Jag tittade mer på Titan än på Lobi. Fast jag hade ju bestämt mig för att jag skulle ha en stor häst, om jag skulle köpa ponny så skulle det vara ett svart, inkört sto så jag kunde köra om jag växte ur henne samt ta föl på henne... Som vanligt så blir det sällan som man tänkt sig.

Efter ett tag så hittade jag en annan annons på Titan & vi åkte & tittade på honom, jag red honom & var totalt såld! Den 23 juli 1984 kom han hem till mig!
Han var huvd- & bakskygg & gick aldrig att köra in, han gick ju inte heller att ta föl på som jag tänkt om det blev en ponny... :o)

Titan var ca 145cm i manken & hade fina föräldrar. Han kom från en Olle Nilsson i Varberg & hade stått på Karlgrens slakteri, som dessutom var ett "hästhandelsstall". Jag träffade honom där som 3-åring, en riktig vilde! :o) Han åkte runt på lite olika ställen bland annat Jokkmokks ridklubb, innan han som 4-åring, 1980 hamnade hos Christina i Svappavaara.

Titan har gett mig många skratt & tårar.
Han var ibland rädd för en skugga som drog förbi & kunde skygga som en galning för alla "monster" som han såg.
Han hade ett långt ärr på ena skinkan som jag tror hade något att göra med att han blev bakskygg. Han var rädd om huvudet & speciellt sina öron & det var med än en gång man fick lirka på honom grimma eller träns & man svor.... Det var flera welshar som kom från samma gård som tyvärr var huvudskygga, jag hade sommaren 1982 en halvbror till Titan, Ando, eller Baltic som han egentligen hette, som sommarhäst. Han var också huvudskygg, likaså en annan halvbror Adonis.

Jag har haft många roliga äventyr med Titan. Han var svårlastad så när jag  min kompis Lotta skulle ta hästarna till hennes pappas hus i Dokkas på sommarbete, så VÄGRADE han gå in i transporten. Vi provade med allt, men icke!!! Det slutade med att jag & Lotta tyckte att det var väl ingen match att rida dryga 3 mil, så vi hoppade upp på hästarna & red hela vägen + lite till, för givetvis så skulle vi ta en genväg & red vilse...
(jag skriver om det en annan gång :o)

Titan lärde mig en massa & han var min bästa kompis!
En gång blev han halt & tjock i ett framben. Veterinären kom & rekommenderade Hirudoidsalva (hur det nu stavas, men den skulle öka blodgenomströmningen)  vila i 2 veckor & blev han inte bättre så skulel vi åka till ATG kliniken i Boden (25 mil enkel resa) Halt var han inte efter 2 veckor, men svullen i benet. Det var bara att boka tid i Boden, lasta den svårlastade envisa ponnyn & åka.
När vi kom fram hade de fått in ett akutfall & det blev en lång väntan tills vi äntligen fick komma in. Jag fick gå ut på hästutredningsgången & visa Titan, han böjdes i frambenet & veterinären klämde & kände lite. Efter ca 15 minuter log han & sa; Åk hem, din häst är frisk! Vi behövde inte ens betala :-)
Då lärde jag mig att en svullnad vid en sena går aldrig ner, en sena har inget blodflöde så han fick leva med att hans ena framben var lite tjockare än det andra.

När han var 15 år blev han halt på ett bakben, efter vila & besök på kliniken i Boden så konstaterades det att han fått spatt. Det var vila, igångsättning & lugn ridning & återbesök året efter.
Efter ett år så var spatten inte bättre & han blev utdömd.... Jag grät floder!!!! Han fick åka på bete & jag våndades för att jag skulle behöva leka gud & bestämma ödet för min älskade ponny.
Han kom hem från betet & jag sköt & sköt på beslutet. Vi promenerade & mös. Jag hade fått min Dotter Jessica 1991 & hon hade börjat lära sig rida på Titan, jag ville ju så gärna att hon skulle få lära känna dena underbara ponny.
Veterinären var i stallet för att göra något med någon av de andra hästarna & jag frågade om han inte kunde göra ett böjprov på Titan. Han böjde & på "spattbenet" så visade han en 1% hälta EFTER böjprov, inget före. Veterinären förstod inte varför jag inte skulle kunna ha kvar honom som "skrutt ponny" han var trots allt nästen 17 år då. Jag var överlycklig & satte igång honom. Det gick toppen & Jessica var med mig i stallet nästan var enda dag.

1993 fick jag mitt andra barn, Jesper & när jag väntade honom å var det lite svårt att hinna med Jessica (2½) & en häst så jag beslöt att lämna ut Titan på foder till min systers bekanta. Himmel så de fick förmaningar, han skulle bara promenadridas, fick inte hoppas med eller gå mycket på bana. Det förstod så väl & lovade dyrt & heligt att ta hand om min fina pojke...
Vi åkte dit med honom i början på sommaren 1993 & allt såg ut att vara en ponnys paradis!
Jag fick Jeppe 31 juli & fick rapporter om hur bra allt gick med Titan, hur rädda flickorna var om honom.

I oktober 1993 fick jag helt andra besked. De höll på att rida ihjäl min fina pojke!!!
Jag ringde till stallet där han stod & när jag presenterade mig fick jag till svar: Tack & lov att vi får prata med dig! Jag fick höra det ena skräck exemplet efter det andra...

Jag kunde inte tro att detta var sant, så behandlar man ju inte ett djur! På ridskolan hade man tyckt att det var lite väl mycket ridning för en 17-åring. När han sen blev Stallbästis & var med i Min Häst, hade dom läst att han något år tidigare varit utdömd för spatt. Men genom lång vila & skogspromenader hade spatten läkt ut & idag höll han som promenadhäst. Hade dom tänkt att nu måste dom hitta hans ägare & tala om vad som försiggick.
Jag lånade transport & vi åkte iväg & hämtade hem honom. När han kom hem så stapplade han ut ur transporten. Jag ringde veterinären som kom ut & tittade på honom. Han hade 4% hältor på alla ben utom det ben han hade haft spatten i, där hade han 2% hälta. Genom blodprov konstaterades det att han var grovt överansträngd. Där stod jag, med två små barn (Jessica 2½ år & Jesper 3 månader) med en dödsjukhäst. Detta var inte precis någon drömsituation, men Titan var hemma igen.

Jag har på senare år träffat flertalet personer som har kunnat berätta vad Titan utsattes för under dessa sommarmånader. Han blev så hårt riden att det var fråga om en frisk häst hade orkat med. Han blev riden fast han var halt & när de på ridskolan hade försökt tala med flickorna om deras ridning, hade det fått svaret: "Det är ju inte våran häst, så det spelar väl ingen roll".

Han överlevde även detta & kunde fortsätta i sin roll att vara läromästare åt Jessica.

Titan hade alltid haft knölar som kom & gick lite här & var på kroppen. Veterinären sa att det var "skimmelknölar" & inget att vara rädd för. De kom & gick på skimmlar & man visste inte riktigt varför. 1996 kom det flera i svansroten som inte försvann, de blev snarare fler & fler…

Jag bokade vetrinärtid & en biposi gjordes. Jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat drömma om vad den skulle utvisa. Min älskade ponny hade malingt melanom, hudcancer!!!

Den 27 september 1997, en vacker höstmorgon fick Titan somna in.
Min dåvarande sambo gick iväg med honom, jag stod kvar i stallet & såg dem gå över ängen. Jag grät så jag trodde jag skulle gå sönder! Ann, Titans gamla skötare & min vän, hade gjort hans sista morgon speciell med en MASSA gott att äta.

Jag klarade inte av att vara med när det väl var dags, så vi sa farväl inne i stallet. Jag stod länge & gruvade mig för att ta grimman & lägga på honom, för jag visste att det var början på slutet…

Tillslut kunde jag inte vänta längre, graven var grävd, min bekanta slaktare stod på plats & traktorgubben väntade också i skogsbrynet.

Jag la på honom hans lila grimma & talade om för honom ännu en gång hur tacksam jag var för att funnits i mitt liv & hur otroligt mycket jag älskade honom, innan jag tog på honom grimman & ledde ut honom från stallet för sista gången…

Jag & Ann stängde in oss i stallet & grät ännu mer. Vi hörde hur en traktor startades & visste att nu var det över, solen sken & i fjärran hörde vi kyrkklockorna ringa, det var så vackert!

Samma dag hade ridklubben invigning av sitt nya ridhus, jag & Ann åkte dit, lyssnade på när Anders Gernandt höll ett hyllningstal till hästen & grät ännu mer.

Titan lever kvar i mitt hjärta & på min vägg i tv-rummet hänger en otroligt vacker målning av min älskade Titan.

"Som leendet bytes i skälvande tår, så växlar vårt liv några jordiska år. Ibland leker tanken i solljuset fri, ibland kommer nattsvarta skuggor förbi. Då slutar en saga, då slocknar en vind. Och allt blir så stilla, som tårar mot kind."