Kapitel XXI Ur Lille Prinsen av Antoine de Saint Exúpery Då kom räven:'
- God dag, sade räven.
- God dag, svarade Lille prinsen artigt. Han vände sig om men såg ingenting.
- Jag är här, sade rösten, här under äppelträdet.
- Vem är du? Frågade Lille prinsen. Du är så näpen…
- Jag är en räv, sade räven.
- Kom och lek med mig”, föreslog Lille prinsen. ”Jag är så ledsen…”
- Jag kan inte leka med dig”, sa räven. ”Jag är inte tam”
- ”Åh, förlåt”, sa Lille prinsen. Efter att ha funderat en stund tillade han: - ”Vad innebär att vara ’tam’?”
- Du är tydligen inte hemma här, sade räven. Vad söker du?
- Jag söker människorna, sade Lille prinsen. ”Vad innebär att vara ’tam’?
- Människorna, sa räven, har gevär och jagar. Det är mycket obehagligt. De föder upp höns också. Det är det enda dem intresserar sig för. Söker du efter höns?
- Nej sade Lille prinsen. Jag söker vänner. ”Vad innebär att vara ’tam’?”
- ”Det är en konst som är nästan bortglömd” sa räven. ”Det betyder ’att fästa sig vid någon’…
- ”Fästa sig vid någon?”
- ”Ja visst”, sa räven. ”Än så länge är du bara en liten pojke för mig, lik hundratusentals andra små pojkar. Och jag behöver dig inte. Och du behöver inte mig heller. För dig är jag ingenting annat än en räv lik hundratusentals andra rävar. Men om du tämjer mig, så kommer vi att behöva varandra. Du kommer att vara den ende i världen för mig. Jag kommer att vara den ende i världen för dig…”
- Jag börjar förstå, sade Lille prinsen. Det finns en blomma… jag tror att den har tämjt mig…
- Kanske det, sade räven. Man ser allt möjligt här på jorden.
- Åh, det är inte på jorden, sade Lille prinsen.
- Räven verkade mycket nyfiken.
- På en annan planet?
- Ja.
- Finns det jägare på den planeten?
- Nej!
- Det var intressant! Och höns?
- Nej.
- Aldrig är någonting fullkomligt, suckade räven och fortsatte: ”Mitt liv är enformigt, jag jagar höns och människorna jagar mig. Alla hönor liknar varandra och alla människor liknar varandra. Jag tycker det är lite långtråkigt. Om du tämjde mig skulle det lysa upp min tillvaro. Jag skulle känna igen ljudet av steg, som var olika alla andra. De andras steg kommer mig att försvinna under jorden. Dina steg skulle vara en locksång, som fick mig att titta upp ur lyan.
Titta! Ser du sädesfältet där borta? Jag äter inte bröd. Säden är inte till någon glädje för mig. Sädesfält kommer mig inte att tänka på någonting. Och det är synd! Men du har hår som guld. Det blir härligt, då du har tämjt mig! Den guldgula säden ska föra tanken till dig. Och jag ska älska vinden som susar i säden…”
Räven tystnade och såg länge på Lille prinsen.
- ”Tämj mig, är du snäll!” sa han.
- ”Det skulle jag gärna göra”, svarade Lille prinsen. ”Men jag har så ont om tid. Jag måste skaffa mig vänner, och det är så mycket jag måste lära känna.”
- ”Man lär bara känna det man tämjer”, sa räven. ”Människorna har inte längre tid att riktigt bli bekanta med något. De köper färdiga saker i affärerna. Men eftersom det inte finns vänner att köpa i affärerna, har människorna inte längre några vänner. Om du vill ha en vän, så tämj mig!”
- ”Hur ska man göra då?” frågade Lille prinsen.
- ”Man måste ha mycket tålamod”, svarade räven. ”Först sätter du dig en bit ifrån mig, till exempel där borta i gräset. Jag tittar under lugg på dig, men du säger ingenting. Men för varje dag kan du sätta dig lite närmare…”
Nästa dag kom Lille prinsen tillbaka.
- Det hade varit bättre, om du hade kommit tillbaka vid samma tid, sade räven. OM du kommer till exempel klockan fyra på eftermiddagen, så hade jag börjat känna mig lycklig redan kl tre. Ju längre tiden lider desto lyckligare känner jag mig. Klockan fyra har jag redan börjat känna mig upprörd och orolig, jag får betala priset för lyckan! Men om du kommer när som helst, vet jag ju aldrig när jag kan börja ställa in mitt hjärta på dig.. det måste finnas en visst ritual.
- Vad är en ritual? Sade Lille prinsen-
- Lille prinsen tämjde alltså räven. Och när tiden var inne för honom att resa sin väg, sa räven:
- ”Åh! Jag kommer att gråta!”
- ”Det är ditt eget fel”, sa Lille prinsen. ”Jag ville dig inget ont, men du bad själv att jag skulle tämja dig…”
- ”Ja visst”, sa räven.
- ”Men nu kommer du att gråta”, sa Lille prinsen.
- ”Ja visst”, sa räven.
- ”Vad har du då för glädje av det hela?”
- ”Jag blir lyckligare när jag ser den gyllene säden.”
- Adjö, sade Lille prinsen.
- Adjö, sade räven. Nu ska du får höra min hemlighet.
Den är mycket enkel: det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar