fredag 21 september 2012

Hjälptyglar eller tortyrredskap?

Jag blir mer & mer emot alla så kallade hjälptyglar. Visst kan man en kort period behöva någon form av hjälp, men det finns så många som inte förstår hur dessa hjälptyglar ska sitta för att fungera korrekt eller ens vet vad de egentligen har för inverkan på hästen.

Såg filmen om Buck Brannaman i veckan & blev förskräckt över en hjälptygel som hette "Hock hobbles"
Denna tygel gick från hästens bett till bakhaserna vilket gjorde att varje gång hästens bakben var i "bakåt läge" så ryckte det till i bettet vilket då skulle göra att hästen skulle uppleva obehag i munnen & vilja sänka nacken & "gå i form"


För mig är detta ett rent tortyrredskap. Sen visade de en annan bild & det var på en så kallad pessoasele, denna har ju nästan samma verkan.


Citat från en sida om Pessoaselen: "Pessoaselen är, när den används på rätt sätt, ett mycket bra hjälpmedel och komplement i det vardagliga arbetet med hästen."
Vem tar ansvar för att den använda på rätt sätt? Vad är rätt sätt? Hur verkar den om den används på fel sätt?

I texter där man säljer selen kan man läsa följande: "Med Pessoa selen, tvingas hästens ryggmuskler till arbete. Först i låg form och successivt i en hög, samlad form. När hästen galopperar, tvingas hästen att sätta bakbenen under sig, således förbättras balansen. Allmän åsikt är, att bästa gångart för att bygga upp hästens muskler är trav - bästa gångart för att förbättra balansen är galopp. Det är därför att rekommendera att börja med trav, och endast när traven är tillfredsställande fortsätta med galoppen. Utvecklingen från låg till hög form bör inte påskyndas! Varje position bör vara väl etablerad innan övergång till nästa. OBSERVERA - arbetet bör utföras under korta pass, c:a 20 min., för att undvika stelhet och muskelsträckningar."

Varför ska man hålla på att spänna in hästen med en massa remmar & tvinga ner den i form?
Är inte vitsen att hästen själv ska hitta sin balans & söka sig framåt, neråt?

Jag har hivat iväg både chambon & inspänningstyglar, det enda jag har kvar är en halsförlängare, eller snodd som den brukar kallas till vardags.


Chambonen ger hästen en viss frihet som även en halsförlängare gör, däremot är jag inte förtjust i de hängande linorna.


"Inspänningstyglar är ett bra sätt att hjälpa hästen att söka sig neråt, man kan sätta dom lite löst om man aldrig ridit med såna tidigare."
Den flexibla gummiringen tycker jag är väldigt svår att få flexibel...


Jag har använt "snodden" vid flera tillfällen. När vi köpte Saxi så var han väldigt pigg & het när man red ut, Jessica var bara 13 år, så hon hade förbud att rida ut med andra utan snodd. Den var inte mycket spänd om alls, men hindrade Saxi från att slänga upp huvudet, bita tag i bettet & rusa iväg.
Även vid longering har jag använt snodden.
När vi jobbar markarbete för Lasse i repgrimma så strävar vi alltid efter att hästen själv ska sänka sig & sträcka ut, så eftersom vi tränat på det så provade jag longera Galsi i kapson & det gick toppen!

När jag hade hand om Idunn i somras så använde jag snodden i longering, men hade en kapson ovanpå tränset så att linan aldrig störde i bettet.
Idunn kom snabbt på vad som förväntades av henne & det var bara en gång jag behövde använda snodden :o)

Hittade följande text om hjälptyglar: "Alla hjälptyglar (utom martingal) används för att hästen skall arbeta i rätt form genom att trampa under sig, höja ryggen och böja på nacken. En häst som inte går i rätt form har ofta dåliga ryggmuskler. Att hästen böjer på nacken behöver inte betyda att den trampar under sig och jobbar på rätt sätt."

Men vad händer när okunnigt folk använder dessa?
Är de ännu hjälptyglar eller blir de tortyrredskap?


2 kommentarer:

Adina sa...

Mycket viktigt och intressant! Jag blir allt mer och mer rädd när jag läser om inspänningstyglar .. usch.

Anonym sa...

ja men å andra sidan varför ska då människan ens sitta på en häst och tvinga in den i små mini hagar och en liten box om nätterna i en stallmiljö som inte är bra med mat enbart 3 ggr om dagen. Det tycker jag kan gå in under felaktig behandling av ett djur som egentligen ska gå på stora ytor dygnet runt för att må som bäst.