Börja om från början - gör om, gör rätt

Vi har ju haft en ganska lång & kämpig period med Galsi. Det har gått framåt & det har gått bakåt, vi har lärt av misstag och försökt att inte göra om dem igen :-)

Förra hösten gick han kanonbra & tölten var underbar, han hade tempon och det var såååå roligt att tölta. Vips var det inflammation i bakknäna igen och vi backade flera steg.

Nu har vi tagit det lugnt, korta ridpass, skritt, skritt, skritt. Detta varvat med promenader. Då har vi inte bara gått rakt fram med en häst hängandes i grimmskaftet, utan i uppförsbackar, sakta, sakta med lågt huvud och backat upp för svaga sluttningar, mycket i skogen under sommar och höst. Bensprattel från marken.

Det ger inget att bara sitta och åka skritt utan man måste rida skritt. Tempoväxlingar, öppna, sluta, skänkelvikningar, "bensprattel" som min tränare Camilla brukar säga.
Skritt kanske inte är så roligt, men det är faktiskt den viktigaste gångarten. Kan du inte utföra något i skritt så kommer du definitivt inte kunna utföra det i någon annan gångart heller.
På vilket sätt är då skritten så viktig?
Den går sakta, här hinner man med att känna och se vad som händer. Hur placerar hästen sin kropp?
Skritten skall bölja genom hela kroppen och genom att rida skritt i olika tempon så bygger man upp både styrka och kondition.

Traven har vi jobbat med korta sekvenser i början, samma här, böja, flytta, olika tempon. Traven ger bra träning för ryggen och en riktigt bra trav är stretchande för hela kroppen. Mycket böjning, släppa bogarna lösa och på halvlånga tyglar eller med helt lös yttertygel.
Det viktigaste har varit att Galsi hittat sin egen form och balans. Att trava och känna den känslan att det känns som om han ska sakta av men han fortsätter att trava, då vet jag att han har bärighet och sväv i steget.
Avslutar ridpassen på banan med att trava lång och låg. Ställer mig upp i lätt sist, ger hellånga tyglar och får ibland visa vägen, framåt, neråt och eftersträvar nästan att mulen skall ta i marken, då vet jag att han stretchar genom hela kroppen.

Galoppen, här jobbar vi bärighet och styrka i bakdelen.

Har fokuserat på att göra något vettigt av galoppen. Mest bara fattningar och nedtagningar i början.

Har jag galopperat en längre sträcka så har vi flyttat från sida till sida för att inte bara fräsa rakt fram, det ger ingenting förutom en häst som vill springa mer och blir lite svettigare. Visst drar vi en busgalopp emellanåt, gasar på lite och bara har kul, men det tillhör inte uppbyggnadsarbetet. :-)

Så fort jag känner att jag tappar kvalitén i galoppen saktar vi av och gör om. Femgångare som han är så har galoppen en tendens att bli lite flack. 

Jag har en löjlig skräck att galoppera på volt och då helst i vänster varv (hans sämsta galopp), tror vi ska tippa omkull eller rida in i en vägg eller staket... Tokiga tankar, men de finns där.

När vi hade "fredagsmys" som vi kallar det och är ett gäng som går till ridhuset på fredagskväll och leker lite, så fick jag sådana underbara galoppfattningar i båda galopperna så jag tog ett djuptandetag och styrde in i vänstervolten och red TVÅ VARV i bärig galopp och jag andades hela tiden!!!!

Jag fick ta fattningarna från tölt först, inget annat funkade. Nu tränar vi dem från alla gångarter och även från halt & det går såååå bra! Har även suttit på hellång tygel och fått jättefina fattningar.

Det var så roligt när jag red för Camilla igår och hon sa att nu galopperar han verkligen med hela kroppen och inte bara med frambenen :-)

Vi har ridit väldigt mycket barbacka och jisses så bra balans jag fått :-)

Jessi har ju alltid tyckt mer om att rida utan sadel än med, hon till och med hoppar honom barbacka :-) Att skutta över hinder är också en bra övning, men det överlåter jag till Jessi, minst ett ben i backen vid ridning är min melodi :-)

Tölten då. Ja den låter vi komma sakta men säkert. Tar det lugnt och den har blivit så mycket bättre!

Folk som aldrig töltat förr har haft jättesvårt att hålla honom i tölt, han kastar sig gärna ner i trav. Här har han imponerat på mig de två senaste dagarna. Först så kastbytte jag & Britta (westernryttare) och han bara tickade på i tölt med henne, hon red till och med enhandsfattning och han bara töltade på.

Igår slängde jag upp ridfröken Camilla på honom och de töltade på som de aldrig gjort annat. Det roliga var när Camilla utbrast: "Jag kan tölta OCH svänga" :-) 

För ett par månader sedan så sa Camilla till mig: -"Annika, nu är det dags att du börjar rida den häst du har och inte den du är rädd att få"

Mycket kloka ord och igår fick jag frågan när jag kom in i ridhuset vilken häst jag rider, -Den jag har nu, svarade jag. Det kunde Camilla bekräfta. Så nu hoppas jag att vi har gjort rätt när vi gjorde om!

Matar vi ihjäl våra djur i all välmening?

Ibland funderar man hur vissa djurägare tänker, eller tänker de överhuvudtaget alls?

Idag verkar fetma vara ett större problem än svält hos djuren. Man ser så många djur som far riktigt, riktigt illa på grund av sin övervikt och djurägarna verkar inte förstå att de praktiskt taget håller på att mata ihjäl sina djur, av ren välmening!

Djur kan dö av fetma och de kan utveckla en massa sjukdomar på grund av övervikt. Organ, senor, leder ja allt i kroppen får en högre belastning på grund av övervikt.

Statistik tyder på att ca 20 % av alla hundar och katter i Sverige är överviktiga!!!
De sjukdomar djur kan få på grund av fetma är de samma som hos oss, hjärtproblem, ledproblem, cirkulationsrubbningar, sämre immunförsvar, leversjukdomar och diabetes.
Övervikt kan även orsakas av fysiska fel hos individen och brottas man med övervikt hos ett djur är det viktigt att man i god tid söker hjälp hos veterinär för att undersöka om det är något fysiskt som gör att djuret går upp/ner i vikt, dricker mer/mindre än vanligt.
Ibland väntar djurägare på tok för länge med att uppsöka professionell hjälp, man gör som strutsen och stoppar huvudet i sanden och hoppas problemet skall lösa sig själv, det gör det väldigt, väldigt sällan...

Min första katt Tiger blev för tjock och hans hjärta hade inte nog stor plats i bröstkorgen att jobba, på grund av detta fick han vätska i lungorna och till slut så fick han somna in på grund av detta. Detta kommer jag aldrig låta ske igen, det var en dyrköpt läxa...

Varför överutfodrar vi då våra djur?
Kanske för att man ser mer bilder och hör talas om mer djur som dör av svält än de som dör av fetma? Men vilken bild är egentligen värst?

Djuren kan inte själv välja vad de ska äta utan det ligger helt i våra händer.
Vad du skall göra som djurägare är att se till att djuret har ett foder anpassat till djurslag, ålder, storlek och form. Se upp för socker i innehållet. Man kan bli skrämd när man läser innehållsförteckningar och ser hur mycket socker och annat onödigt man blandat i för att det ska vara attraktivt och välsmakande...
Det är viktigt att man har ett väl anpassat foder till individen, inte kattungemat till en vuxen katt eller vuxenfoder till en valp, sådant kan också få förödande konsekvenser. Man fodrar ju inte en häst med hamsterpellets...

Motion är en annan viktig del i det hela, kan man inte på grund av en eller annan orsak inte motionera sitt djur som man brukar så kan man inte heller utfodra den som man brukar.
Orsaken till fetma hos exempelvis hundar är till 90% att hunden får i sig för mycket kalorier i förhållande till hur mycket den förbrukar.
Jakthundar till exempel behöver mer energi under jakten för att inte falla ur totalt i hull, hästens foder bör också ses över vid hårdare respektive lättare träning, ibland räcker det med ett bra grovfoder för att få en bra balans. Egentligen en enkel ekvation för alla djur (och människor) är att hålla ett energi intag som stämmer överens med energibehovet.
Jag hoppas att vi väldigt snart ser en vändande trend och att djurägare blir medvetna om att övervikt är lika illa som svält...

Behövs jourhavande veterinär?

Idag finns det många privata veterinärkliniker och det är bra, konkurrens främjar utvecklingen. Men de privata har sällan jour, men det är Distriktsveterinärerna obligerade att ha: "Distriktsveterinärerna finns tillgängliga för akuta sjukdomar dygnet runt, året om"  Vad händer då om Distriktsveterinärerna blir utkonkurrerade? Vem har jour då? Vem ringer man?

Det är ju oftast "jourtid" man upptäcker en skada, efter jobbet. Finns då ingen att ringa ligger man ganska risigt till.
Vi har en del privata veterinärer som kommer upp, är själv med och arrangerar Anna Semréns besök. Dorina remitterar en hel del hästar till Anna eftersom hon vet att hon dels har gedigen utbildning på tänder, samt att hon även är kiropraktor.
Men det som kan göras av Distriktsveterinärerna då, varför anlitar man inte dem för vanliga munhåleinspektioner, vaccinationer, ultraljud, hälsokontroller etc.?
Genom att anlita DV för dessa saker så uppvisar man för Jordbruksverket (de som bestämmer) att det finns ett bra kundunderlag på häst här uppe. Genom detta så godkänner de fler utbildningar och inköp av utrustning på hästsidan.
Det är lite som om man startar en butik, först måste man fylla den med saker innan man kan ha någon försäljning, fast lite tvärtom :-)
Finns det inte nog stort kundunderlag finns risken att stationer stängs, det har hänt och i de områdena är det inte kul att få en sjuk eller skadad häst...

Det är svårt att få veterinärer att komma upp och jobba i Norrbotten, så de vi har ska vi vara rädda om. En Distriktsveterinär är lite som en allmänläkare, de ska kunna lite om mycket. Nu har vi den turen att Dorina kan mycket om mycket :-)

Upptagningsområdet för norra Norrland, som vi tillhör, har en areal på nästan 65 000 kvadratkilometer som idag täcks upp av tre stationer och en filial.

Summa summarum; För att ha en veterinär att kunna ringa till och få hjälp efter "kontorstid" använd DV så mycket ni bara kan, jag tror knappast de inresta, långväga veterinärerna kommer att kasta sig i bilen en kväll när man ringer och har en sjuk eller skadad häst ;-)

Animals, we are all animals

Det är verkligen evigheter sedan jag skrev något här....
Ibland så finns inte tiden & även om man "bloggar" fritt i hjärnan hamnar det inte på pränt :-)

Jag verkligen ÄLSKAR mitt jobb, går nog ibland in för mycket i det. Jag har ju alltid älskat alla sorters djur & detta är det näst perfekta jobbet man kan ha. Det bästa jag haft är att jobba som ridlägerledare, då fick jag jobba med både barn & djur, helt underbart!

Det är så roligt att än idag få höra av folk: - Men nu har du då verkligen hamnat rätt! när de träffar mig för första gången på stationen.
Jo jag har nog det. Jag har en passion för djur (de är så mycket klokare än oss människor) och de är faktiskt mer tacksamma än vad vi är :-)

Djur har alltid varit en stor passion hos mig, hjälpte till och med myggor och knott och hade ett "mygg och knott pensionat" i mamma och pappas garage när jag var liten, tror jag stjälpte mer än hjälpte,,,
Samlat på sniglar när vi var hos mormor och morfar nere i Strägnäs på somrarna, försöka smuggla hem några i resväskan som mamma som tur hittade och kunde släppa ut i sin rätta miljö. Mamma säger att hon fick alltid tömma mina fickor ordentligt innan hon tvättade mina kläder, för där kunde jag samla på mig vilka djur som helst. Försökte återuppliva en fryst räka som jag räddade undan mamma och pappas käftar och la i en liten blå balja med vatten och en sten och hoppades på återupplivning, Tyvärr blev det bara en illaluktande stank under min säng och mamma avslöjade min hopplösa räddningsaktion :-)

Vet inte om det är en nackdel eller en fördel att jag är så ruggigt blödig. Får lätt (och ofta) tårar i ögonen när djurägare är ledsna. När det kommer till att fatta det där väldigt viktiga, men fruktansvärt hemska beslutet, är det mer än en gång jag fått svälja hårt och gå undan. Vet ju tyvärr hur det känns... Många gånger känns det hemskt att djuren inte får leva lika länge som oss, många gånger känns det även som om det är förmån djuren har att det finns en "rätt att förkorta deras lidande"
Vissa djur sätter stora avtryck i hjärtat, de kommer alltid att leva kvar där.
Jag har haft förmånen att träffa ett gäng sådana, både i och utanför jobbet.

Något som jag alltid tyckt är viktigt är att få träffa en veterinär som man får förtroende för, en som lyssnar. Även om vi djurägare många gånger är hemska när vi anlitat "Dr Google" innan vi kommit till veterinären, så finns det faktiskt veterinärer som suckar i det tysta och sakta men säkert och utan ett idiot förklara oss, att den diagnos som "Dr Google" ställt passar in på en 58-årig get i Gambia... :-)
Jag har förmånen att få jobba ihop med en sådan veterinär, och jag lovar, jag vågar lämna mina barn såväl som mina djur helt i hennes händer. Hon lyssnar och vågar se "utanför boxen" Hon provar gärna de idéer som vi djurägare har och är fruktansvärt lyhörd.
Har förmånen att ibland få jobba med en till veterinär med de egenskaperna och insett att de är väldigt få :-)
Vi ska vara rädda om de underbara veterinärer som hjälper våra djur, ställer upp i vått och torrt och alltid har ett lugnande råd att ge oss "hysteriska mammor"

Är så glad att jag hittat ett bra team runt mig och mina djur, veterinärer, hovslagare, tränare, massör och goda, stöttande vänner!

God natt och god jul och var rädd om era fyrbenta och tvåbenta vänner!

Vi gör gott, varje dag

Jag har varit hos Distriktsveterinärerna i Gällivare sedan den 19 maj. Först som praktikant & sedan som sommarvikarie.
Jisses så mycket jag lärt mig & så imponerad jag är!

Varje dag gör dessa "djurens hjältar" insatser för att dina och mina älskade djur ska må bättre.
Varje dag är det någon av Distriktsveterinärerna i Gällivare Kiruna eller Jokkmokk som har jour och är beredd att rycka ut om ditt djur blir dåligt.
Detta är fördelen med att ha distriktsveterinärer de är obligerade att ha jourverksamhet.
Jag blir mörkrädd när jag för något år sedan läste om en häst i Luleå som fick stå 5 timmar med brutet ben för att det inte finns kvar distriktsveterinärer i området!
Visst kan privata ibland vara billigare men frågan är vad blir "billigast" i längden?
Jag är då väldigt mån om att vi får ha kvar våra distriktsveterinärer så jag kan känna mig trygg 24 timmar om dygnet!

De veterinärer som jabbar på stationen i Gällivare idag är:
Dorina Lux är 36 år och kommer från Tyskland där hon haft egen praktik under drygt sex år.
Dorina har studerat veterinärmedicin i Tyskland 2003 – 2009 och har jobbat med både små djur samt en massa med både hästar och kor.
2013 började hon jobba hos Distriktsveterinärerna i Kiruna, men har nu anställning i Gällivare. Dorina har i sin ungdom varit verksam inom voltige och har även utbildat ungdomar inom den grenen. Hennes kunskaper inom ”häst” är hältutredningar och ledinjektioner. Nu behöver vi alltså inte åka till Boden för att ledspruta, utan kan göra detta på hemmaplan. Man har kommit fram till att det är mindre risker att ledspruta en häst på hemmaplan där den är med bakterier som den är van vid än på en klinik som aldrig kan bli helt steril. Dorina är även utbildad på ultraljudsundersökningar av såväl senor och skador som dräktighet, hon har även jobbat på en stor hästgård i Tyskland med insemination. Hon har även gått utbildning för akupunktur.

Anna Eidenert Eriksson är det andra nya ansiktet på stationen. Anna är 36 år och är i botten husdjursagronom med inriktning mot utfodring av häst med sadlade om och utbildade sig till veterinär. Hon har jobbat som sköterska på hästkliniken på universitetsdjursjukhuset under studietiden och har goda kontakter med forskare och kliniker. Anna har även gått steg 1 på Axelssons hästmassage. Hon är hobbyryttare och är nyinflyttad Gällivarebo med intresse för både stora och små djur.

Dessutom jobbar det tre ”hästtjejer” som assistenter på stationen, Britt-Marie Mallfors, Fanny Järdeholm och Anna Mattson.

I måndags hade vi en föreläsning om Akutsjukvård för häst tillsammans med HästSam, Distriktsveterinärerna & RKD. Det lockade drygt 50 personer!
Efter den teoretiska delen där vi fick information om den friska hästen, sårskador, kolik, foderstrupsförstoppning (kommer vara ännu mer noga i framtiden att blöta all pelleterad mat..), korsförlamning  så gick vi ut i två stall & hade en praktisk genomgång där vi lärde oss känna pulsen på en häst, hur man lyssnar på tarmljud & hur man bandagerar. Mycket nyttig information som även vi som haft häst länge behöver påminnas om.

Idag har jag haft praktik & lärt mig göra tandsanering, "försökskatt" har min egen Nisse fått vara. Han var i stort behov av en tandsanering & jag skäms som djurägare att det fått gå så långt med hans tänder. Men jag har i ärlighetens namn inte tittat mina katter så mycket i munnen som jag tittat i Galsis mun... En sak som borde fått mig att vara mer noga är att Nisse inte äter torrfoder, han får på så sätt inte en naturlig slipning av tänderna.

Nisse hade en massa tandsten & man ser verkligen skillnaden på tändernas färg före & efter ultraljudet...

En tand fick dras ut, det är den med röd ring omkring.

Här sanerar jag tandsten med ultraljud himla effektivt & man har nästan lust att köra på sina egna tänder, de ser så himla rena & fräscha ut efteråt :-)

En sak är säker, hade jag varit (hmm) mycket yngre så hade mitt yrkesval varit helt klart!
Vi gör gott, varje dag, 24 timmar om dygnet, 365 dagar om året!

Sensation Ride till salu

Nu säljer jag min underbart sköna Sensation Ride sadel. Det är en G3 med uppgraderat G4 säte för att kunna ha vanliga stigläder i. Original lädren finns ej kvar.
Den har extra stora knästöd, 3 paddar ingår, 2 st Skito (ett par inlägg i memory foam) samt en röd Grandeur vojlock med inlägg.

Sensation Ride G3  med G4 säte blir mer uppbyggd i bakvalvet & man får ett djupt säte.
Den är underbart mjuk att rida i. Plattan där stiglädren sitter fast är flyttbar så att man kan ställa in den efter egen smak. Sadeln är 100% flexibel.
Den väger knappt någonting utan stigbyglar, man lyfter den lätt på en hand.
Man kan byta ut många av delarna på sadeln som säljs av Soft Saddles

Pris: 10 000:- + frakt (ny pris på allt ca 17 500:-)
Kan skickas med Blocketpaketet vilket innebär att du som köpare har 24 timmar på dig att godkänna varan.

Ca 45 cm från bakvalvet till sömmen på framvalvet

Skitopadd

Grandeur vojlock

Yihaaa!

Idag har jag & Galsi varit med om något nytt, vi har varit med på Westerntävling & tävlat Trail E. Superkul!

Jag har under flera år ridit kontinuerligt för min hovslagare Lasse som är westerntränare. Jag började träna redan när jag hade Saxi för det var något inom westernridningen som tilltalade mig. Tanken att hästen ska hitta sin egen balans & bära sig själv. Mycket arbete med lösgörande övningar & att arbeta med sin egen kropp & koordination.
Lasse har slutat hålla lektioner för ett bra tag sedan & när jag nu fick chansen att rida för honom igen så insåg jag hur mycket jag saknat det.

Många blir avskräckta över att vi jobbat med ganska stora rörelser med våra kroppar, men tanken är att överdriva en rörelse för att hjälpa hästen på rätt väg & på så sätt tillslut knappt röra sig alls i sadeln (kan inte förklara det på annat sätt :-)
Skithäftigt när jag förra veckan red serpentiner & det räckte med att jag bara vinklade om händerna & red med benen för att vi skulle fixa dem :-)

När vi kursade för Lasse fick vi ofta rida trailbanor, rygga i L, sidepass, serpentiner mm. Så nu när jag såg att det skulle vara tävling här så tänkte jag att både jag & Galsi behövde få göra något roligt :-)
Banan i sig var inte så svår, så här såg den ut.

Första momentet var bara att rida genom två hinderstöd, vilket vi klarade utan avdrag... :-)
Över bommen så slog han i & det blev -1 poäng, i ryggningen fick vi ½ poängs avdrag & det var nog för att han sladdade lite, de fyra bommarna smällde han i igen & det blev 2½ poängs avdrag (han är slarvig över bommar & jag håller andan för jag tycker inte om travbommar... ), vid bron, som var en lastpall med träskiva på, tvekade han lite så - ½ poäng igen. Serpentinerna kom jag lite snävt på & jag tyckte vi hade för hög fart & lyckades välta (sparka iväg) den sista konen så -3 där samt -1 på hur vi klarade hela momentet med serpentiner. Slutpoäng blev 62,5  vilket tydligen var bra för en "rookie" :-)
Vi vann ju såklart eftersom vi var de enda startade i den här klassen....

Helt klart ska vi fortsätta med detta, jättekul med lite hjärngympa för oss båda & jag ser att Galsi tycker det är roligt & det är huvudsaken!

Nackdelen med att tävla är att man inte hinner se någon av de andra & jag missade de svårare trailbanorna.
Men det kommer fler tillfällen hoppas jag.
Jag är så glad att stå på ett "blandat" stallområde, detta gör att man får inblick i andra grenar & törs prova på, något som berikar både häst & ryttare!

Här är en film från 2011 då vi rider trailbana för Lasse:

En sak är då säker, jag är lika dålig på att använda benen nu som då.... :-)

Avslutar med den obetalbara "Flytta rumpan" filmen :-)