Jag hade precis börjat jobba efter mammaledigheten med Jeppe. Vi hade haft en genomgång på jobbet vad man ska göra & hur man ska reagera vid ett rån, något man ändå aldrig trodde skulle hända.
Jag packade upp varor i butiken då en ganska överförfriskad ung kille i blå täckjacka kom in i affären & gick till ölen.
Jag tänkte för mig själv; Jo det kan du ju drömma om...
Det är (eller var i alla fall så på den tiden) att om jag som kassörska sålde alkohol till någon uppenbart onykter person & denna i sin tur skulle fara illa av det så kunde jag som kassörska kunna åka dit för det.
Det kom kunder till kassan & jag satte mig där & expedierade dem, när de gått ut ur butiken kom den unga killen fram till kassan & bad om ett paket cigaretter, jag ställde mig upp för att ta det märke han ville ha från konsolen som satt ovanför kassan. När jag sätter mig ner igen så ser jag att han håller en skiftnyckel i handen som han dessutom höjt till ett slag. Han säger; Får jag pengarna annars slår jag ihjäl dig!
Samtidigt som jag öppnar kassan skjuter jag stolen så långt bak jag kan & hoppas att han missar eller att jag hinner ducka om han slår, jag vet att det knappt finns några pengar i kassan eftersom vi räknat kassorna just innan han kom in i butiken.
Han böjer sig fram & rafsar åt sig pengarna & ger sig av ut från butiken.
Samtidigt kommer en jobbarkompis till mig fram till kassan mittemot, hon har en påse bananer i handen & säger; Påminn mig att jag skall köpa dessa till mamma
Jag funderar; SER HON INTE VAD SOM HÄNDER?
När jag fick Jesper så hade jag ingen bedövning alls vid förlossningen. När smärtan var som värst så kändes det som om jag var "ovanför mig själv", det var liksom inte jag som låg i födslovärkar, det var någon annan.
Precis så kände jag nu, jag var som i en bubbla & såg allt utifrån & det hände inte mig!
Tydligen har jag ropat efter rånet: Han tar pengarna, det är ett rån!
Jag kommer ihåg att jag tryckte på larmknappen jag hade hängandes runt halsen. Min granne var inne & handlade & kom fram & frågade vad som hänt.
- Jag har blivit rånad, hade jag sagt varpå hon kom fram & gav mig en kram, då brast allt & jag grät.
Jag kommer ihåg att jag blev arg, riktigt arg! Jag ringde chefen själv & berättade vad som hänt, gick in i rökrummet där jag slängde larmet i väggen så det gick sönder.
Jag bor på gatan ovanför butiken, men kommer inte ihåg hur jag tog mig hem.
Min dåvarande sambo hade fotbollsfest hemma med laget & de skulle ut när jag kom hem & tog över. Det blev inget av det.
Polisen kom, de hade med sig ett album med bilder & jag kunde ganska snabbt peka ut killen som gjorde detta, jag sa att jag var till 99% säker. Mina två arbetskollegor samt ett vittne som försökt stoppa killen hade även de identifierat samma kille från albumet.
Han åkte dit & det blev rättegång.
Dagarna efter rånet var jag sjukskriven, sen jobbade jag förmiddag en vecka & fick vara på golvet & slapp kassatjänst.
Jag kommer ihåg att jag stod & packade upp mjöl när två damer kommer in & diskuterar rånet, den ena tycker inte det var så allvarligt, han hade ju bara en skiftnyckel...
Jag blev så upprörd att jag var tvungen att bita mig i tungan & gå ut på lagret.
DE kunde inte på något sätt förstå vad man känner när man sitter fast mellan en berusad rånare & en vägg, man har en skiftnyckel höjd ovanför skallen & vet att om han slår den i skallen på mig är det godnatt, mina barn där hemma, hur ska de gå för dem. Livet, jag är inte klar!
Skräcken när man inser att personen som står där faktiskt är så ostabil att han verkligen kan göra detta, han kan slå skiftnyckeln hårt i skallen på mig, han kan släcka mitt liv, här & nu. Han har makten!
Att möta honom under rättegången var jobbigt, han visste inget eller förnekade allt. Varje gång han sa att han inte visste eller att det hade han inte gjort så strök han fingrarna över den fjuniga mustasch han fått, både jag & pappa märkte detta.
Dom föll & han fick fängelse, 1 år & 3 månader, då var det även påföljd för tre andra domar, gissar att han satt av en tredjedel innan han kom ut....
Enligt domen hade skulle han in på avgiftning samma dag men på grund av att han var så alkoholpåverkad att han inte blev mottagen för avgiftningen...
Han fick i stället lugnande tabletter som han tog direkt innan han begav sig till systembolaget för att köpa ut 8 - 10 starköl.
När han häktades hade han "ett suddigt minne" av att ha varit hos en tjej där han lämnat jackan efter rånet (den återfanns där), han hade supit i tre veckor & hade minnesluckor, att han ens varit i butiken & utfört ett rån hade han absolut inget minne av...
Ett vittne såg honom slänga skiftnyckeln i en slänt utanför butiken & polisen hittade även den där, allt var som glasklart & han kunde förneka bäst han ville.
Ca 4 år senare ser jag honom på krogen, jag går fram & pratar. Jag är ganska arg, men när jag ser den ynkliga killen framför mig så inser jag att det monster som förföljt mig de senaste fyra åren är borta, kvar finns bara en ynklig liten kille som förstört inte bara sitt liv, men sina föräldrars, skadat mitt liv & jag kan inte annan än att känna någon form av medlidande, jag tycker verkligen synd om killen!
En blond tjej klänger på honom & försöker få hans uppmärksamhet, men han lyssnar verkligen på det jag säger & föser undan henne.
Jag förklarar att det spelar ingen roll att ett hundra personer sagt åt mig att inte ta det personligt, det var inte mig han rånade, det var kassörskan. Det är en av de mest korkade kommentarer jag fått efter rånet, det var jag som satt i kassan, det var jag som drabbades, det var jag som fick mardrömmarna.
Jag tror tyvärr det gick åt helvete för honom, vet inte ens om han lever idag.
Vet att hans lillebror är borta, kommer inte ihåg om det var olycka eller självmord. Tycker synd om hans föräldrar, han är ju ändock deras son.
Mamman har jobbat i samma korridor som mig i flera år, hon måste veta vem jag är, jag vet vem hon är, men vi har aldrig berört frågan.
Jag kan än idag känna obehag vid rån, jag är glad att jag kom undan med förskräckelse & mardrömmar.
Händelsen bearbetade jag nog inte klart för än jag flera år senare lärde känna en tjej som även hon blivit utsatt för rån, om man ska klassificera dem så "värre" än mig, beväpnade & maskerade.
När vi pratade, pratade & pratade om det vi varit med om så kunde jag släppa en massa av det som hänt.
Det kommer alltid att påverka mig, det har förändrat mig, men jag har nog idag bearbetat det klart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar